Anletets svett är dålig ekonomi
Vid en spontan städning bland trycksaker hittar jag en av Verdandis småskrifter, nummer 59, författad av Hjalmar Öhrvall, som var läkare och fysiolog, professor i Uppsala. ”Om psykisk uttröttning”, som häftet heter, utkom 1896.
Har ett minne av att jag fastnat för det på bokmässans antikvariatavdelning, nyfiken på vad man sa i ämnet som är så hett i dag. I dag finns utmattning som erkänt tillstånd, fast det hos oss inte är en diagnos i sig.
STUDENTFÖRENINGEN Verdandis skrifter tillkom som ett folkbildningsprojekt ”för de lager af vårt folk som icke är i tillfälle att i omfattande, lärda och dyra arbeten hämta sitt vetande”. De började ges ut 1888 och upphörde först på 1950-talet.
Häftena finns också på nätet i Projekt Runeberg, och det är intressant att se vilka ämnen man tyckte att allmänheten behövde få veta mer om. Första numret heter ”Människans ursprung”, 1954 är frågan ”Räcker jorden till?”.
MAN IMPONERAS av allvaret i arbetet med att ge allmänheten kläm på tidens viktiga frågor. Är vi i ett bättre läge med vår Wikipedia? Där måste vi själva bedöma om informationen vi får är den bästa.
Trettio år efter Öhrvalls framställning är man inne på ämnet igen, ”Trötthetens problem”, nu med undertiteln ”En psykologisk studie”. Öhrvall hade utgått från muskulaturens trötthetstillstånd och tänkt sig att psyket kunde bete sig likartat.
I dag skriver man ”hjärnan” som sökord på Adlibris och får hundratrettio träffar av vilka hundratjugonio är populärvetenskap, pepp och självhjälp och en är ett satiriskt seriemagasin (som jag har läst).
MEN UTMATTNINGEN och tröttheten minskar inte fast vi vet mer och mer och har belägg på belägg. Vi vet vilka yrkesgrupper som är tröttast och mest frustrerade, vi vet att utmattningen i yrkeslivet är katastrofal på ett mer genomgripande vis än till exempel när statministern har en telefon för lite med sig på krogen.
Tapani Kinnunen som är lärare och författare från Åbo berättar i huvudstadstidningen om sin sjukskrivning. Lärarjobbet under pandemin, då det omvandlades till ett distansjobb, men med fortsatt krav på att hålla elevflocken samlad och ge fullgod undervisning, blev till slut för mycket.
LÄRARE SOM INTE orkar vara lärare, sjukskötare som inte orkar vara sjukskötare, barnmorskor som inte orkar vara barnmorskor, lokförare som inte orkar vara lokförare, listan hotar att växa. Om man inte förmår tänka på vilka följder det har på det personliga planet kan man föreställa sig vad det kostar för samhället att utbilda personer som strax börjar tänka på branschbyte.
Trivas på jobbet pratas det sällan om, i världens lyckligaste land gäller det att uthärda. Kinnunen talar om hur hans arbetsplats omvandlats till en själlös kunskapsfabrik. Gymnasiet har blivit allt mer hänsynslöst specialiserat målinriktat. Alla vet det här, det är det groteska.
DET MER ÄN sekelgamla föredraget om psykisk trötthet hämtar också sina exempel från skolvärlden. Öhrvall vill att man ska förkorta skoldagen (och tack vare det uppnå ett bättre resultat). Han uttrycker sig också allmänt – och mycket tydligt:
”Att arbeta när man är trött är nämligen dålig ekonomi, ett slöseri med arbetskraft; och det därvid åstadkomna arbetet blir nästan alltid, trots den större ansträngningen, icke blott mindre till kvantiteten, utan äfven kvalitativt underhaltigt.”
Lättsinnigt tänkt, ansåg omvärlden. Slitet i anletets svett var ju en osviklig uppfostringsmetod. I lyckans land, Finland, verkar man hundra år senare inte ha klart för sig vad man ska tro.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.