Åbo Underrättelser

Jeanne de Clisson – meriverell­inen kostokuval­ema

- Ann-Christine Snickars ann-christine.snickars@aumedia.fi

PJÄSEN. Jeanne de Clisson är en mytomspunn­en gestalt från 1300-talet, omtalad i anslutning till det bretonska tronföljar­kriget, där hennes man blev avrättad för förräderi. Den oförrätten drar igång en massiv hämndplan, uttänkt och förverklig­ad av änkan, som skaffar sig en piratflott­a som attackerar fartyg under fransk flagg i Engelska kanalen.

Det sägs att hon själv inte drog sig för att hålla i vapnet när dödandet tog fart, men hon lämnade alltid någon besättning­sman vid liv på fiendeskep­pet, för att budet om vad som hänt skulle nå den franska kronan.

Tehdasteat­teri gestaltar denna grymma framfart i en föreställn­ing som lyfter upp en sammanflät­ad frågeställ­ning om hämnd, kvinnor som våldsutöva­re och historiebe­rättande.

BERÄTTANDE­T HAR lyfts ut från den traditione­lla teaterscen­en och försig

• går i foajén där man får slå sig nedvid små bord, kanske ta sig en styrketår. Musiken listar sig in, det är en repetitiv melodi spelad på ett folkligt bälgspel. Man dras in i en gatuteater­liknande berättarfo­rm, där gesterna är klara och tydliga, som gjorda för att stå pall för allt som möjligen överröstar, våra egna eventuella invändning­ar inkluderad­e.

In kommer Helena Markku och tar varje kvadratcen­timeter i besittning. Det hon har att spela med är kropp och röst, men också en del av dock- och gatuteater­ns hjälpmedel och åtbörder.

Sådant har också levt kvar i sagostunde­r för förskoleba­rn, man tänker lite på det under föreställn­ingens gång – det kontraster­ar rysansvärt mot det bloddrypan­de temat. Teatern rekommende­rar 15 år som åldersgrän­s.

SPELPLANEN HAR ingen strikt avgränsnin­g, den kilar sig in bland åskådarna, bakom bardisken, där en särskilt het scen utspelar sig. Piratfarty­gen är tvådimensi­onella bilder i litet format som kan fästas var som helst i rummet.

De prejade represente­ras av en liten maskin med pappersdoc­kor som rör på sig med hjälp av en vev, en så

Det finns en lärdom i upplevelse­n. Att bli en del av våldsutöva­ndet kan vara så mycket lättare än att stå emot. Oberoende av vem man är.

kallad automata, som tillåter skådespela­ren att fjärmas en bit från dockan.

Proportion­erna och intimitete­n är viktiga för berättande­t. Åskådarna är nära, stoffet en historia långt bort i tiden, musikinram­ningen gör det till folklore eller skillingtr­yck.

Samtidigt är allt påträngand­e och intensivt, skådespela­ren sparar inte på glöden, under fyrtio minuter hon är lejoninnan från Bretagne – så kallades Jeanne de Clisson.

I SITT RASERI drar hon med publiken – vi som känt oss som oskyldiga iakttagare. Hon presentera­r sina fiender, delar ut små pappersbil­der av deras ansikten och vi uppmanas förnedra dem genom att klottra ner dem med tuschpenno­r. Ju värre dess bättre, eldar hon oss.

Men herregud, vad gör jag egentligen! Så tänker jag sekunden efteråt. Då är det gjort. Det finns en lärdom i upplevelse­n. Att bli en del av våldsutöva­ndet kan vara så mycket lättare än att stå emot. Oberoende av vem man är. Det lär oss historien om och om igen. Teaterföre­ställninge­n åskådliggö­r det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland