Nyheter som berör
”Folk tittar på nyheterna för att försäkra sig om att eländet är på betryggat avstånd”, ungefär så här uttryckte sig en känd journalist på 1980-talet.
När jag hörde den här meningen första gången tyckte jag den var lite cynisk och provocerande men intressant. Under de senaste månaderna har den fått en ny aktualitet för mig. Sällan har jag dagligen följt med nyheterna så noggrant som nu.
Troligtvis är jag inte ensam om det. Anledningen är naturligtvis Rysslands sanslösa krig mot Ukraina. Åtminstone jag har blivit mera illa berörd av det kriget, än av andra krig som försiggår. Eländet är inte längre på betryggat avstånd!? Eller? Kan också vi hamna i krig, har många frågat.
Inget omedelbart hot mot vårt land i nuläget, det har myndigheterna upprepade gånger försökt övertyga oss om. Kan vi alltså vara trygga? Tydligen var inte alla det eftersom opinionen om en anslutning till Nato, som förväntas ge oss säkerhet, svängde på kort tid.
Och nu när vi är på väg in i Nato fortsätter vi alltså att följa med läget ”för att försäkra oss om att eländet är på betryggat avstånd”, även om det nu känns ganska lugnt.
En lite överraskande men god sak är att vi finländare har på ett sällan skådat sätt öppnat våra plånböcker, landsgränser och till och med en del privata hem för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland. Tänk vad vi kan när det gäller. På något sätt verkar det som om nöden har fått ett ansikte. Då lockas det goda hos oss fram, och vi är beredda att göra vad vi kan för att hjälpa.
Information är överlag viktig, men i ett krisläge är den speciellt viktig. Det fick jag lära mig i samband med krisgruppsarbetet på Kimitoön på 1990-talet. När en kris drabbar oss förändras vårt sätt att reagera på flera sätt och vi söker febrilt information om vad som har hänt eller händer.
Eventuella informationsluckor fylls ofta ut av fantasin, som kan vara värre än verkligheten. Bland annat därför är information viktig. Osäkerhet är ofta svår att leva med, därför att man då inte vet vad man ska förhålla sig till.
Ibland när eländet kommer så nära att vi personligen känner oss berörda eller att vi känner medlidande med någon annan, vill vi som sagt engagera oss. En mobilisering av hjälp och stöd känns då naturlig, och inte så sällan får situationen för många en andlig dimension. Ljus tänds på olika ställen, folk samlas i kyrkorna för stillhet och bön och kanske en och annan omvärderar de stora livsfrågorna och får nya prioriteringar i livet.
Det är helt naturligt att vi i svåra situationer söker tröst hos varandra och ofta också hos högre makter. Så har mänskligheten alltid gjort och kommer sannolikt att fortsätta göra så. Det viktiga är att vi bevarar hoppet och tron på framtiden.