Är livet givet eller öppet?

Någonting är på tok med politiken om folk börjar tycka att demokratin kanske inte är det lämpligaste sättet att styra ett samhälle. Populism frodas då statsbärande partier inte lyckas ta sig an de frågor som upplevs viktiga. Vi har ett problem om röstningsaktiviteten sjunker.

I USA, som ofta ligger en eller två generationer framom Europa vad gäller samhälleliga utmaningar, försöker partierna återuppliva höger/ vänster-konflikten, men folket håller inte med. Sansade amerikaner måste klargöra att de är ”fiskalt konservativa och socialt liberala”. De står alltså till höger när det gäller pengar (som republikanerna) och till vänster när det gäller människor (som demokraterna). Om det är så krångligt att säga vad man står för, betyder inte detta att partierna har ställt fel frågor?

Också i Finland är det svårt att urskilja vilka samhälleliga utvecklingsriktningar partierna egentligen driver på. Ja, NATO är man synnerligen enig om. Men annars? Partiprogrammen låter som om de var skrivna för 50 år sedan.

Tänk om det är så att befolkningen har förändrats? Det är en tradition från slutet av 1800-talet att fundera på samhällsskick och samhällsklasser. Människan sökte svar på vilken samhällsform som är bäst – kapitalismen eller socialismen, eller någon sorts blandning.

Man började kalla det höger och vänster. Fort nog sågs högern som något som bevarar det gamla (alltså konservativt) och vänstern som något som kommer med det nya (progressivt).

Men i dag är man mer progressiv till höger än till vänster. Eller kanske i mitten? Hur som helst har de gamla tudelningarna tappat fotfästet. Folket har annat att fundera på. Vi lever i en ny verklighet.

Det är möjligt att dagens stora frågor handlar mer om individen än om samhället. Medborgarna funderar mest på vad just de själva har för roll här på den här planeten. Det kanske inte längre är så spännande att tänka på hur samhället är organiserat, för det är ju organiserat. Det fungerar.

Kring jaget finns stora och svåra frågor. Behövs jag här på jorden eller är jag mest bara en belastning? Skall jag lyssna och ta intryck av andra eller mår jag bäst av att skydda mig mot det som slängs mot mig digitalt? Skall jag följa regler eller mina egna instinkter? Är livet på den mest fundamentala nivån något som är givet eller öppet?

Just frågan om livets beskaffenhet verkar vara aktuell.

Många tycker att livet är givet. Du har fötts i ett land, med ett språk och livsåskådning, till en familj, med ett kön, med en roll. Det är inget snack om var du hör hemma. Livet ger dig en sandlåda och den skall du hålla dig till. Annars kan du inte nå uppfyllelse.

Andra tror att livet är öppet. Du har fötts till den mänskliga civilisationen och ditt jobb är att hitta din egen sandlåda också om den är gömd eller långt borta. Du har inte givits en plats eller roll utan mest bara förmågan att ta dig ut i världen. Alla borde vara likvärdiga och samtidigt finns det plats och takhöjd för variation.

Båda modellerna kan skapa ångest. Om livet anses givet kan man känna att man kvävs, om det är öppet kan man känna sig fasansfullt borttappad. I den givna modellen får man kanske inte vara sig själv, men i den öppna modellen tvingas man jämföra sig med alla. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Folk vill ha råd och hjälp att hantera dessa svåra frågor. Men de politiska partierna tar sig inte an dem och religionssamfunden är alltför fastlåsta i sina historiska idéer för att möta frågeställningen i den form den förekommer. Då söker sig folket ut till populisterna och särgrupperingarna som är smarta nog att förstå var skon klämmer.

Det vore nyttigt med en diskussion om hur samhället borde te sig för individen. Kanske vi behöver en politisk kontrast där vissa driver på principen att livet bör vara givet och andra på principen att livet är öppet. Låt folk sedan rösta på det de gillar mest.

Om man studerar samhällen som allmänt anses vara mycket framgångsrika, har de företrätt båda modellerna samtidigt. Det finns en trygg miljö för den majoritet som gärna ser att allt får vara som förr, samtidigt som det lämnas nästan obegränsat utrymme för dem som vill hitta sin sandlåda helt själva.

Det viktigaste är kanske att upprätthålla en viss respekt mellan de två synsätten. Den som håller sig till sin givna roll uppskattar att det finns andra som vågar sig i väg, och de som utforskar nytt vet att de kan göra det just för att det finns andra som håller igång de gamla systemen. Sakta men säkert utvecklas civilisationen och gör sig av med gamla tankemodeller som tappat sin relevans.

När man funderar på det viset behöver man inte längre välja mellan kapitalism och socialism. Man kan lugnt konstatera att vi visst har ett penningbaserat samhällssystem där man kan äga olika saker och tjäna pengar. Samtidigt kan vi komma överens om att kollektivt ta hand om det vi vill att hela samhället skall få ta del av: rättvisa, mat, tak över huvudet, hälsovård, utbildning och sådant. Det finns många sandlådor. Vissa har byggs färdigt för dig, andra får du bygga eller hitta själv.

Att få bekräfta eller välja sin tillhörighet blir då en grundläggande rätt och ett uttryck för människans fria vilja. En utmaning, men en nyttig sådan.

När människan känner sig ha kontroll minskar ångesten. När man kan drömma om något bättre blir man också mer konstruktiv. Förmågan att bidra till samhället ökar. Frågor av denna typ skulle man gärna se de politiska partierna diskutera.