Stort drama och glatt titt-ut-flams i Teater Taimines barnpjäs om kalas
En förskolepublik är också underbar att iaktta. Att se hur man från riktigt unga år kan intressera sig för en levande föreställning, ta till sig en historia, ta hänsyn till övriga åskådare, det gör en stolt och upplivad.
PJÄSEN. Ett troll är huvudperson i ”Kalas på riktigt” av Lena FrölanderUlf, en pjäs som riktar sig till riktigt ung publik. Den ingår i Teater Taimines aktuella repertoar. Bergtrollet Berta fyller hundra, hon är bara barnet. Och nu ska hon ha kalas, för det har hennes pappa sagt.
Taimine är en proffsteater som har funnits i tjugo år. Den spelar kontinuerligt för alla åldrar, från förskolan till gymnasiet. Pjäserna är nyskrivna och tar upp frågeställningar som är aktuella för åldern eller för tiden vi lever i.
”Kalas på riktigt” uppfördes på Folkhälsans daghem Gunghästen i onsdags och har en målgrupp från två till sex år. Det ställer en del krav på framställningen. De yngre uppskattade också mest olika titt-utsekvenser och trollets svans, de lite äldre tog till sig spänningen i berättelsen.
I PJÄSEN ÄR DET inte bara trollet Berta som intar scenen, med är också
Kalas på riktigt
•
Text och visuell helhet: Lena Frölander-Ulf
•
Regi: CG Wentzel
•
Musik: Oscar Silén
•
Koreografi: Riina Huhtanen
•
Scenografi: Lasse Idman
•
Dockor: Lasse Idman och Elisa Kristola
•
Skådespelare: Silva Lillrank
•
Föreställning på Folkhälsans daghem Gunghästen 8.6.
Bertas far, det stora bergtrollet, några högdragna potentiella kalasgäster, den stökiga grannen Greger, ett par sniglar. Scenuttrycket växlar snabbt, Silva Lillrank lämnar på en bråkdels sekund huvudrollen Berta och blir en annan genom att byta röstläge eller bara ta ett steg till sidan.
Hon har också dockor till sin hjälp. De bästa kompisarna, Råttan och Vårtis, är hela tiden närvarande och behöver en permanent gestalt. Till flödet hör perfekt placerade ljudeffekter. Teater Taimine brukar hålla hög nivå där, skådespelarna själva fixar också själva scenuppställningen och tekniken.
I HANDLINGEN BOR ett stort drama och ett krav på att ta ställning. Ska trollets/barnets födelsedagkalas vara en inbjudande gest mot alla kamrater, eller får det bli som barnet själv önskar. En födelsedag är väl ändå ens egen? Ett barn får väl också göra skillnad på privat och socialt liv?
Trollet Berta gillar inte larm och stök. Hur det kan kännas illustreras av en kakofoni av höjda röster – det blir för mycket för en av de minsta i publiken som brister i gråt (och blir omgående tröstad, förstås).
En scen som får en vuxen att haja till är där Berta talar med sin pappa och måste böja sig långt, långt bakåt för att få kontakt, så högt uppe är hans ansikte.
I barns ögon kan vuxna vara oövervinneligt stora, en ojämlik utgångspunkt för förhandling.
Jättelika pappan representeras på scenen av en jättelik sko, som när den inte annars behövs är hem för dockorna eller bakgrund, en behövlig bakgrund som i bilderböcker.
PÅ GUNGHÄSTEN spelades ”Kalas på riktigt” på gården, trappan vid en av ingångarna blev en bra estrad. Proffsskådespelare som Lillrank når ut över hela lekplatsen, men man kan tänka sig att dockorna kommer mer till sin rätt inomhus där man kommer närmare varandra.
En förskolepublik är också underbar att iaktta. Att se hur man från riktigt unga år kan intressera sig för en levande föreställning, ta till sig en historia, ta hänsyn till övriga åskådare, det gör en stolt och upplivad. Efter föreställningen gick flera fram och pratade och frågade och tittade på dockorna. Några gav skådespelaren en inkluderande kamratkram som tack.