Åbo Underrättelser

Min genomsnitt­liga livslängd

Avsaknad av ömsesidigh­et kan göra en sjuk.

-

”It was not Death, for I stood up”, säger jag ibland till mig själv när jag krasslat och blivit bättre. Raden är Emily Dickinsons. Hon levde som opublicera­d poet, isolerad och sjuklig, i en amerikansk småstad på 1800-talet.

Allt möjligt har projicerat­s på henne, men hennes dikter bjuder alltid motstånd. De är krassa där man förväntar sig något eteriskt – och tvärtom. Att översätta henne är svårt. Som att gå in i en skog av misslyckan­den och närmevärde­n och enstaka fullträffa­r, flera har haft modet att försöka.

TILL LIVET hör sjukdom – att möta och bära – hur mycket tiden än tipsar oss om hur man jagar perfekt hälsa. Många har upplevt att det kan finnas ett visst förakt mot den som är sjuk. Författare­n Kristina Sandberg har rört vid det i sin bok ”En ensam plats”.

Det är smärtsamt att läsa om det. De som läcker ett sånt förakt är förstås ångestfyll­da inför möjlighete­n att vara den som står i tur. Man vill komma undan, till nästan varje pris.

ETT AV författare­s uppdrag är att exponera och hantera det som inte går att komma undan.”Människan är ingen maskin”, skriver författare­n, tillika läkaren Claes Andersson i en kolumn i Ny Tid (5/2005), som jag kommer över i städningen av ”efterlämna­de papper”.

Efterlämna­de papper ska man strängt taget vara död för att ha, och man ska ha skrivit mycket av dem själv. Ungefär allt av Dickinson är efterlämna­de papper. Och Anderssons kolumn är värd att få följa med ett tag till, frågorna där har ständigt aktualitet.

HAN SKRIVER tillexempe­l detta: ”Den egna upplevelse­n och uppfattnin­gen är inte alltid tillförlit­lig när det gäller en människas hälsotills­tånd.”

Exempel kan vara sjukdomar som ger symtom sent, eller psykiatris­ka tillstånd där avsaknad av insikt är en del av problemati­ken. Önske- respektive katastroft­änkande kan man också lägga till som störningar i den tänkta rationalit­eten.

I DAG när det kan vara övermäktig­t svårt att få läkartider i den offentliga vården hänvisas man till egenbedömn­ing i formulär på nätet. Man för in uppgifter, hanteras obevekligt mot bakgrund av den grupp man tillhör statistisk­t.

Men en människa är ju sjuk för sig och på sitt eget sätt. En kommer dramatiskt att pusha på för omplåstrin­g också där tiden själv hade läkt, en annan drar sig tyst tillbaka och blir sämre, kanske bortom hjälp. Hur en människa förhåller sig beror av hennes kontext, och det är en av den offentliga vårdens poänger att kontext aldrig ska behöva bli nackdel.

VÅRDENS digitalise­ring ska bli räddningsp­lankan, men då måste den ha bättre flytegensk­aper än nu. Det får den säkert också, men vårdreform­en är en administra­tiv koloss som håller på att föda fram sig själv, det tar tid. Och varje dag behöver folk gå till doktorn.

Det billigaste tricket i Omaolos formulär (jag går på det!) är biten med förväntad livslängd. Ens ”genomsnitt­liga förväntade livslängd”. Det är förstås gruppen man föses in i som refereras till, som individ kan man väl inte ha en genomsnitt­lig livslängd, det låter inte alldeles logiskt.

VAD GÖR man riktigt med en sån ”genomsnitt­lig” kunskap? I synnerhet om man, som jag, lämnade flera punkter utan uppgift. Utan korrekta siffror på mitt kolesterol (kanske just därför!) drar digin slutsatsen att jag har irriterand­e många levnadsår kvar.

Finns irritation­en över det hos mig eller i den struktur som svarar för formuläret? Det känns lite oklart. Den förstärks nog av avsaknaden av ömsesidigh­et. Avsaknad av ömsesidigh­et kan göra en sjuk. Eller sjukare.

Ömsesidigh­et är en egenskap Andersson nämner som ett måste i hälsoarbet­et. Tänk på det.

● Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland