Hur står det egentligen till?

Färsk Åboforskning visar att de som söker sig till läkare mer än en gång i månaden kunde få mer hjälp av att träffa till exempel en socialarbetare.

Hur ska välfärdsområdena göra för att hjälpa dem som behöver hjälp på rättast möjliga sätt?

ONT här, ont där. Värk på ett ställe, värk på ett annat och kanske också mer diffusa symptom.

Mår dåligt, mår inte bra. Behöver träffa en läkare.

Ringer vårdcentralen.

Igen.

EN FÄRSK doktorsavhandling som har lagts fram i folkhälsovetenskap vid Åbo universitet visar att det finns en grupp människor som söker sig till vårdcentralernas läkare mer än tolv gånger per år, det vill säga mer än en gång i månaden.

En liten del av dem fortsätter besöka läkare så här ofta i år efter år. Anne Santalahtis forskning visar att det i Åbo under åren 2001–2010 fanns 1 327 sådana storförbrukare av läkartjänster vid vårdcentralerna per år.

I medeltal kom de till läkare 12,5 gånger per år och därmed använde de tillsammans nästan en tiondel av hälsocentralläkarnas tider.

DET ÄR VÄL bra att en människa som känner sig sjuk och inte mår bra söker sig till läkare, kan många säkert tycka. Det är väl därför vi har vårdscentraler och läkare?

SANTALAHTIS forskning visar dock på en del problem med så ofta förekommande läkarbesök.

Ett var att de här patienternas journaler med tiden blev så omfattande att de blev helt ohanterliga.

Tanken med journalen är att läkaren och övrig vårdpersonal snabbt ska hitta de uppgifter om patienten som behövs för att kunna diagnosticera eventuella sjukdomar och problem.

De här tjocka journalerna gjorde det svårt för läkaren att hitta relevant information om patienten dem.

SAMTIDIGT fortsatte patienterna att söka sig till läkaren, år efter år.

Det blev jobbigt för dem och dyrt för samhället.

OFTA HANDLADE läkartidernas storförbrukare om ensamstående kvinnor som hade fyllt femtio för några år sedan.

Den typiska stamkunden hos vårdcentralernas läkare var dessutom ofta lågutbildad, pensionerad eller på något annat sätt utanför arbetslivet.

Oftare än hos andra klienter vid vårdcentralerna led hon av depression, astma, KOL, störningar i hjärtfunktionen, epilepsi och återkommande smärtor i nedre delen av ryggen.

SANTALAHTI konstaterar utgående från sin forskning att ett annat problem var att trots att de här kvinnorna återkom gång på gång till vårdcentralerna så fanns det inte speciellt mycket uppgifter om deras grundläggande hälsotillstånd antecknade.

Trots att de var så gott som stamkunder på vårdcentralerna fanns det få detaljer om hur mycket de rökte eller drack, hur mycket de motionerade och om deras eventuella övervikt.

Det här försvårade läkarens arbete ytterligare.

Och patienten återkom – gång på gång.

NÅGOT MÅSTE HA gått fel då människor inte får den hjälp de upplever sig behöva.

Santalahti konstaterar också att också annan forskning visar att människor som upplever att de inte har kontroll över sina liv och som själva upplever att de mår dåligt ofta söker sig till läkare oftare än andra.

Det känns som om någon borde ställa dem frågan: Hur står det egentligen till?

Och denna någon kanske inte skulle behöva vara en läkare, utan snarare någon som kan se till helheten. Kanske en diakon, kanske en socialarbetare eller liknande.

Någon som skulle hinna se till patienten som helhet, inte bara till hennes symptom och krämpor.

SANTALAHTI FÖRESLÅR att det i patientdatasystemen borde antecknas hur många gånger patienten under ett år har sökt sig till vården.

På det sättet kunde storförbrukarna identifieras bättre och i stället för läkarhjälp erbjudas kanske socialarbetartjänster eller kontakt med ett mångprofessionellt team, som skulle kunna hjälpa dem bättre.

Här får välfärdsområdena något att fundera på. Hur ska man göra för att hjälpa dem som behöver hjälp på rättast möjliga sätt?