Ska brottslingar få mängdrabatt?
DOMSTOLSVÄSENDET i Finland har ett gott rykte. Domstolarna ska verkställa lagstiftarens vilja i praktiken. I det stora hela fungerar allt bra, men det verkar gå trögt att anpassa innehållet i rättssystemet till förändringarna i samhället.
VILL MAN göra ändringar, så att lagstiftningen motsvarar den allmänna rättsuppfattningen, måste politikerna reagera och agera. Utan nya eller uppdaterade paragrafer i strafflagen har domstolarna svårt att ändra sin tolkningspraxis.
DET ÄR INTE ett enkelt jobb att tolka lagen, ju bättre rättsstaten fungerar desto viktigare och svårare blir det med de små nyanserna. I Finland är straffarterna ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse.
NÄR DET GÄLLER lindrigare brott fungerar polisen, genom att förelägga bötesstraff, i praktiken både som polis, åklagare och domstol. Den som är missnöjd med sitt bötesstraff kan dock söka ändring i beslutet.
DE LINDRIGA STRAFFEN för snatteri är bara ett exempel på att lagstiftningen och allmänhetens rättskänsla inte är i samklang. Det finns också andra exempel på att strafflagen inte till alla delar motsvarar den allmänna rättsuppfattningen.
BROTTSLINGAR får mängdrabatt i straffmätningen, då de begår flera brott. Mängdrabatten möjliggörs genom strafflagens stadganden om gemensamt straff, som ska användas om någon ska dömas på en och samma gång för två eller flera brott för vilka straffet är fängelse.
ÅU BERÄTTADE nyligen om att marijuana för över 100 000 euro hittades i ett postfack i en K-affär i Åbo. Personen som gjorde sig skyldig till brottet ska enligt åklagarens yrkande inte dömas till ett straff för detta brott. Åklagaren anser straffet för detta brott, som i vanliga fall skulle vara fängelse i cirka två år, ska inkluderas i personens tidigare fängelsestraff på fem år och sex månader. Det tidigare straffet är för åtta olika brott av samma slag.
DET ÄR helt vardaglig praxis att rättsväsendet fungerar så här. Tyvärr skapar det en situation där de kriminella fritt kan husera, eftersom det inte straffmässigt spelar så stor roll hur många brott man begår. Resonemanget blir att tingsrätten ändå ger betydande mängdrabatt och den vägen indirekt förlåter flera av brotten i samband med straffmätningen.
LAGSTIFTNINGEN om straffmätning skapar en bild av att det lönar sig att upprätthålla en aktiv brottslig bana, om man en gång valt den kriminella vägen.
UPPREPADE BROTT borde ha en straffskärpande inverkan, nu fungerar det i motsatt riktning, ju flera brott man begår, desto större rabatt får man.
MÅLSÄTTNINGEN med lagstiftningen är att brottslingar inte ska fortsätta sin kriminella bana. Straffens avskräckande verkan fungerar inte i dag i alla situationer.