Spänningsfyllt hästäventyr i vinterlandskap
Kaamos. En andra chans.
•
Wilma Möller.
•
Schildts och Söderströms. 2021.
BOKEN. När man fallit av ska man genast upp i sadeln igen. Det vet alla ryttare. Men det är förstås inte alltid så enkelt. Speciellt inte när ens häst har dött och man själv har blivit svårt skadad. Då är man nästan tacksam att få flytta långt bort och börja om. Utan hästar.
Fast det går förstås inte alltid som man tänkt. Inte i alla fall när ens nya vän ordnar praoplats åt en på ett stall och en ny häst flyttar in. En häst med ett mörkt förflutet och en oklar framtid. Vad annat kan man då göra än att sitta upp igen?
HUVUDKARAKTÄREN i Wilma Möllers andra roman, ”Kaamos. En andra chans”, är Alexis Evans, en en gång framgångsrik ryttare som faller för en häst ingen tror på. Berättelsen är i sig rätt enkel och klassisk för hästböcker. Alexis och hästen Kaamos har båda ett svårt förflutet. Tillsammans blir de båda bättre. The end.
MEN I EN BRA författares händer kan även en enkel historia bli en riktig sidvändare. Möller visade redan med sin första roman, ”Allt att vinna”, att hon kan det här med att bygga upp spänning, dra in läsaren i berättelsen och få en att sluka kapitel efter kapitel. Samma talang kommer till uttryck i ”Kaamos. En andra chans”.
Det är emellertid inte bara det här med att driva berättelsen framåt som Möller kan, även karaktärerna är tilltalande om än aningen stereotypa. Huvudkaraktären är tuff, men rättvis. Bästa vännen lite lustig och klumpig. Och så finns det förstås en elak tjej i stallet också. Klichéerna håller sig ändå på en helt acceptabel nivå och blandas upp med mera oväntade karaktärer. Karaktärsutvecklingen hade kanske kunnat ges lite mera tid i boken, men det här är ändå ingen stor brist.
ÄVEN OM DET FÖRSTÅS är självklart att ”Kaamos. En andra chans” är en bok för alla hästälskare och älskare av hästböcker, skulle jag gärna rekommendera den åt alla läsare som uppskattar en spännande och välberättad historia. Jag ser personligen redan nu fram emot nästa alster av Möller.
Till sist lite kritik. Den här kritiken riktas emellertid inte till Möller utan till förlaget eller den som valde en mörkgrön pärm med svart text till boken. Förhoppningsvis inte Möller. Kanske var det bara nåt fel på det recensionsexemplaret jag fick, men jag hoppas på mera läsliga pärmar framöver. Men det är förstås inte pärmen utan innehållet som räknas, och det är riktigt läsarvänligt.