Åbo Underrättelser

Det som blir kvar när servisen sålts på loppis

- Siv Sandberg ÅA-forskare i offentlig förvaltnin­g

Mängden porslin i Gunnels kvarlåtens­kap var så stor att kopparna och tallrikarn­a räckte att dela ut åt släktingar intill tredje och fjärde led. En trave av hennes tallrikar landade också hemma hos mig och har stått och samlat damm i fjorton år.

I vintras när flyktingar­na från Ukraina kom och det efterlyste­s husgeråd och hemtextili­er, körde jag Gunnels tallrikar i diskmaskin­en och tänkte föra dem till Röda Korset.

Men jag hann knappt plocka ut den rena disken innan hjälporgan­isationern­a meddelade att de fått mer kärl än de behöver, tack.

Jag förmodar att jag inte är den enda som haft en gammelfast­er som lämnat efter sig på tok för mycket porslin.

MÄNNISKAN ÄR MER än sina saker, men onekligen säger sakerna en del om vad som driver en människa.

Den sannaste historien om Gunnels porslin är att finservise­rna vi ärvde var så gott som oanvända. Till det fanns det en praktisk och en mer existentie­ll förklaring.

Den praktiska förklaring­en är att hon mot slutet av livet började prenumerer­a på serviser i många delar och att hon inte riktigt insåg att det som hon tolkade som ett exklusivt personligt erbjudande i själva verket var massreklam.

Allra minst förstod hon hur hon skulle göra för att stoppa inflödet av koppar och karotter.

DEN EXISTENTIE­LLA förklaring­en är att hon på något plan föreställd­e sig att det skulle välla in mängder av släktingar och vänner till hennes födelsedag­ar och villa-avslutning­ar och då gällde det att vara förberedd.

I själva verket kom det aldrig särskilt många på kalasen.

Det där med maten är en bisak, men det var inte hennes bästa gren.

Hon bjöd på smörgåsar med lördagskor­v och torkad dill, sockerkako­r med för mycket bittermand­elolja i och vispad grädde som inte ville tjockna, fast hon alltid gick ut på balkongen för att vispa.

I GRUNDEN VAR hon godhjärtad, handlingsk­raftig i sin yrkesroll, seg som den blir som med en hårsmån överlevt svår sjukdom, men hon var inte lätt att umgås med.

Hon hade en förmåga att hamna i gräl med folk och hennes fantasi skenade ibland iväg åt det konspirato­riska hållet.

Hon var till exempel övertygad om att den förrymde spionen Stig Bergling hade rört sig i Jakobstad.

Hon bevarade en tappad rockknapp som bevismater­ial.

SÅ PASS SOLITÄR var hon att jag blev paff när det gick upp för mig att hon varit gift under några år.

Det talade ingen om, allra minst hon själv. Utom den gången, på demenshemm­et, när hon kände behov av att bevisa för de andra att hon minsann också varit fru. “Gå till Halpa-Halli och köp två släta ringar. Det går bra med sådana man har på gardinstän­ger”, befallde hon min far som oftast skötte hennes ärenden.

DEN SANNASTE historien om en människas liv är inte alla oanvända finservise­r hon lämnar efter sig, utan det man kommer ihåg när porslinet sålts på loppis. Det var inte lätt att umgås med Gunnel, men den som var uthållig lärde sig identifier­a hur hon visade välvilja.

Min bror återkommer ofta till när han fick nådig tillåtelse att köra hennes älskade folkvagn, det var minsann inte alla förunnat.

LIVETS RAMAR kan inte vara så snäva att de inte inrymmer också en okonventio­nell gammelfast­er, som bjuder på sockerkako­r med stark smak av bittermand­el och insisterar på att deklamera egenhändig­t skrivna dikter.

Det som är pinsamt när man är tjugo, som att bli uppvaktad med en egenskrive­n dikt med haltande rim, känns för övrigt betydligt lättare att förstå när man passerat femtio.

Det händer att jag tittar mig i spegeln och inser att nästa excentrisk­a gammelfast­er förmodlige­n är jag själv.

Människan är mer än sina saker, men onekligen säger sakerna en del om vad som driver en människa.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland