Luther gör spannmål spännande
Annika Luthers text utstrålar en vetandets glädje som gör gott i en tid av bildningsförakt och faktaresistens. Hon visar att man kan upptäcka så gott som vad som helst med vetgirigheten som ledstjärna.
BOKEN. Det är skördetid. Det dammar om tröskorna, och det går undan. Längs min hundpromenad växer det råg. Ena morgonen är den där, nästa är den borta.
I Annika Luthers bok ”Rågen. En spretig historia” läser jag att det tar en person sex minuter att skörda ett ton råg med dagens teknik.
Vid mitten av 1800-talet tog det 25 personer en hel dag att göra det samma. Det är en hisnande förändring, och Luthers bok rymmer många sådana.
I tid sträcker sig boken från dinosauriernas eventuella gräsätande till rågens framtid som whisky-råvara. Tematiskt löper den från en personlig identifikation med gräsets väsen till fytoliter, tandemalj, rior, hungerår, domedagsvalv och råg à la Hemmer och Strindberg och Vaasan puikulat.
RÅGEN ÄR ETT GRÄS, närmare bestämt ett ogräs, som härstammar från Turkiet. Luthers historia om rågen rymmer därför historien om gräset.
Om somliga arters väg från ogräs till odlat gräs. Om hur det tuktats och utvecklats i samverkan med betande djur. Om hur teknikerna för att öka gräsets avkastning utvecklats genom årtusendena. Och om hur gräsen – ris, vete, majs, hirs, råg med flera – idag fyller väldiga delar av jordens areal och mättar merparten av dess magar.
Går man till botten med rågen är denna vår nationalgröda alltså inte särskilt finsk. Rågen har haft ett långt liv före den karelska pirogen och kalakukkon. Det förtar inte rågens betydelse i den finländska agrarhistorien, men det ger ett hälsosamt perspektiv på allsköns automatiserade nationalistiska narrativ om råg i ryggen.
SAMTIDIGT VISAR Luther att rågens historia i Finland är intimt sammankopplad med landets väg från en underutvecklad och fattig avkrok
till vad det är idag. Sveda, ria, skådebröd och memma är exempel på fenomen som Luther avhandlar som säger mycket om livets skiftande villkor i Finland under olika tider.
I ett glest befolkat stort land blev man expert på svedjebruk. Att det var just råg man sådde hade med dess frosttålighet att göra.
Just den egenskapen som sattes på prov, exempelvis under hungerkatastrofen 1867–1868, då frosten hann skörda rågen innan den var mogen. Idag odlas det i Finland betydligt mindre råg än både korn och kummin, trots att vi är storkonsumenter av rågbröd. Att odla råg är nämligen ingen lönsam affär för dagens bönder.
”RÅGEN” ÄR EN TYPISKT luthersk bok, även om den till skillnad från hennes tidigare böcker är en fackbok.
Luthers bakgrund som biolog och lärare har satt sina tydliga spår i hennes romaner för unga och vuxna. Vare sig de handlar om en översvämmad framtid, mördarbaciller eller mystiska anfäder är det naturvetenskapliga kunnandet alltid en viktig ingrediens.
I ”Rågen” är det den skönlitterära författaren som sticker upp titt som tätt, lite som vippande flyghavre i råghavet. Havren, den riktiga, utnämns till dagens ”rockstjärna” bland sädesslagen. Gräsen och gräsätarna ”kapprustar” sinsemellan och rågen har en ”massmördare” som fripassagerare. Luther räds inte att korsklippa olika tider och sfärer i sin framställning och de fyndiga formuleringarna är många.
Luther ger också generöst med utrymme åt andra röster. Boken är en riktig skattkista vad citat på temat råg beträffar. Litteratur, kultur, konst, politik – sfärerna där rågen satt sina spår är många och Luthers förmåga att nosa sig till dem är imponerande.
YTTERLIGARE EN dimension tillför dottern Herta Donners illustrationer. Här framträder grödan som grafisk form. Forskare och bemärkta personer i rågens historia får bokstavligen ansikten och det nationalromantiska stråket både framträder och främmandegörs i flera av illustrationerna.
Mångsidigheten är både en styrka och en svaghet i boken. Luthers kunskapsiver är smittande.
Hennes text utstrålar en vetandets glädje som gör gott i en tid av bildningsförakt och faktaresistens. Hon visar att man kan upptäcka så gott som vad som helst med vetgirigheten som ledstjärna. Samtidigt blir det ibland just lite vad som helst. Boken är som titeln säger ”en spretig historia”, och somliga strån kunde ha ansats lite.
Den inledande förvirrade monologen som förankrar rågstudien i Luthers egen familjehistoria öppnar sig exempelvis inte riktigt för en utomstående och det händer att de språkliga fyndigheterna blir lite för fyndiga för sitt eget bästa. Lusten och ivern garanterar ändå en styrfart som gör att man gärna hänger kvar trots att alla utvikningar kanske inte känns riktigt lika motiverade.
Och rågens väg från turkiskt ogräs till finländsk nationalgröda är helt enkelt spännande.
Även om den kränger lite vilt ibland, blir man som läsare rikt belönad, inte bara på allsköns trevlig trivia, utan också med ett ögonöppnande perspektiv på människan.
Du är vad du äter brukar besserwisser-dietisterna påpeka. Beträffande rågen och finnen kanske det rentav stämmer.