Victor von Hellens sprängstoff når djupt under huden
I Onkalo har von Hellens hittat ett motiv som gör det sällsamt klart att vi inte kan fly vår belägenhet, samtidigt som hela samlingen är en studie i flykt.
BOKEN. Onkalo är en underjordisk slutförvaringsstation för kärnavfall som byggs i Euraåminne och förväntas stå klar år 2025. I den Åbo-bördiga poeten Victor von Hellens diktsamling ”Onkalo” har den tagits i bruk för tiotals år sedan. Diktjaget Zubeys uppgift är att vakta en av dess ingångar, på obestämd tid, mot obestämda hot och med obestämda medel.
Tiden var en smärtpunkt redan i von Hellens respektingivande debutsamling ”Någonting i tiden håller på att ta slut” (2020). Där anlade han ett flanörsperspektiv på samtiden och frammanade en mångskiktad känsla av ändlighet, inte bara som livets grundvillkor utan också som naturens och framtidstrons lott.
I ”Onkalo” befinner vi oss i framtiden. Zubeys jobb är diffust, likaså hens väg dit. Hen verkar ha flytt undan någonting in i jobbet och i tillvaron som vakt har det mesta av livet fasats ut, som inför ett slut. Samtidigt har Zubey ett uppdrag som bara fortsätter in i framtiden.
Det sägs aldrig ut i samlingen, men i planeringen av Onkalo har målsättningen varit att bygga en plats för säker förvaring i 100 000 år. Den hisnande tidsaspekten är just vad den danska regissören Michael Madsen tog fasta på i sin uppmärksammade dokumentär ”Into Eternity” (2010) som handlar om Onkalo-bygget. En människas liv är knappt ett ögonblick i ett 100 000-årsperspektiv. Zubeys tid vid porten är ändlig, men avfallet och ansvaret lever kvar. Den enskilda människans slut är ett slut i högst begränsad mening.
I SIN POESI aktualiserar von Hellens stora, svåra frågor genom att röra sig lite vid sidan om dem. ”Men vad du ser är inte det viktiga, utan allt det du är medveten / om trots att det sker utanför ditt synfält.” I denna mening som möter läsaren på första sidan i samlingen bor både en läsanvisning och en beskrivning av von Hellens teknik.
Han låter det centrala liksom svida till någonstans ute i ögonvrån. Läsaren får själv leta vidare, i tomrummen och mellanrummen, tyda ringarna
kring det sagda och uppenbara vidderna av det.
De vindlande tidsperspektiven är inget von Hellens explicit uppehåller sig vid. Farorna som är förknippade med kärnavfallet omnämns heller inte annat än indirekt. Varannan vecka får sig Zubey förnödenheter tillsända med drönare. Det är sådant som ärtsoppa, antibiotika och jodtabletter. Någon gång hade man övervägt att hänga upp Munchs ”Skriet” vid ingången, som en universellt begriplig bild av fasa. Det blev inte av, så nu växer där bara vitsippor. Zubeys katt Louise är också en rest från ett säkerhetsprojekt. Hon skulle lysa grönt vid radioaktivitet, men det lyckades inte heller.
VARNINGARNA OCH tabletterna synliggör bräckligheten i kunskapen om hur man ska garantera avfallets säkerhet under hela dess närapå oändliga framtid. Zubey vet inte hur det ska gå till, och känslan av att ingen vet växer sig allt starkare under läsningens gång. Porten Zubey vaktar är kanske hemlig, eller också glömd. Vart den leder vet hen inte egentligen. Hotet hen skyddar den mot kommer aldrig, och heller inte de som ska avlösa henom.
Ett Kafka-artat obehag vilar över Zubeys uppdrag och letar sig vidare in i läsarens tillvaro. Det är här och nu Onkalo byggs, i vår verklighet, i vårt land, i vår tid. Det är vi som producerar kärnavfallet. Det är vi som ska lyckas skydda 100 000 år av framtid mot dess destruktionspotential. Räcker 100 000 år? Och hur gör man det? Som Zubey? Odlar zucchini, matar katten och väntar?
PARALLELLT MED berättelsen om Zubey löper ytterligare två narrativ. Med jämna mellanrum bryter ett slags tankelek in i framställningen.
Den är satt i kursiv och skriven i du-form, som om den var riktad till någon. Kanske till läsaren, till någon Zubey känt eller till den Zubey en gång var. I korta scener tematiseras diverse övergångar. Det är geografiska och känslomässiga förluster och förskjutningar mot periferier av olika slag.
Också Zubey är upptagen av rörelse och förflyttning i sina återkommande dagdrömmar. I dem är scenen USA och handlingen en roadtrip som verkar mer och mer påtvingad. Så småningom blir det klart att landet brinner. Det tankas, både vatten och bränsle, men till ingen bestående nytta.
Det är ändligheten i dessa resursers förmåga att bära vidare som känns påtaglig. Färden löper genom ett möjligheternas land som har förtärt
sig själv. Flykten är mållös, kanske också lönlös.
Gemensamt för samlingens alla tre stråk är eskapismen, driften att fly. Flyktens lockelse blir både ytterst begriplig och ytterst problematisk i relation till Onkalos tidsrymd. von Hellens har hittat ett motiv som gör det sällsamt klart att vi inte kan fly vår belägenhet, samtidigt som hela samlingen är en studie i flykt:
”Med slutna ögon,
Jagar jag en riktning.
Jagar ett slut.”
FORMMÄSSIGT ARBETAR von Hellens med små medel, som konkreta, vardagliga ord och iakttagelser. Tonen är säker, lågmält lakonisk och mollstämd. Poesin befinner sig på gränsen till prosan. Den är berättande, har intrigens sug, men också diktens omsorgsfullhet, knapphet och rymd.
Kontrasten mellan tematikens nattsvarta allvar och anslagets chosefrihet är genomgående effektiv. von Hellens forslar skickligt sitt sprängstoff djupt under huden.