Perspektiv är dialogens nyckelord
Ord mot ord är också dramats själva grundkonstellation. Men ”Ellen Babić” är ingen lösningsinriktad pjäs, den gestaltar i stället ordens kraft – och deras bedräglighet. På så sätt är den en belärande pjäs.
Ellen Babić
•
Manus och regi: Marius von Mayenburg
•
Översättning: Magnus Lindman
•
Scenografi och kostym: Moa Möller
•
Ljusdesign: Maria Ros
•
Kompositör: Hans Appelqvist
•
Maskdesign: Anna Olofson
•
Dramaturg: Jani Lohikari
•
I rollerna: Jacob Ericksson, Niki Gunke Stangertz, Cecilia Lindqvist
•
Riksteaterns gästspel på ÅST:s stora scen 24.4.
PJÄSEN. När me too-diskussionerna kom igång hördes vissa män säga:”Åh, jag har säkert också gjort mig skyldig till något!”. Utan att ha förstått det. Ett komplicerat utspel, ett lite inställsamt försök att återföra uppmärksamheten till mannen, kunde jag tycka.
Men allt beror på kontexten och tonfallet med vilken det sägs. Med lite hårdare och provokativt avvärjande röst kunde uttalandet platsa i den tongivande tyska dramatikern Marius von Mayenburgs ”Ellen Babiü”, som Riksteaterns turnerar med under våren. Föreställningen sågs på ÅST:s stora scen i onsdags.
Regin är av dramatikern själv. Sådant kan ibland vara till nackdel, man har sett föreställningar där skådespelarna liksom ligger före dialogen (som författaren inte nänns skära i) och replikerna blir ett slags förklarande kommentar. Så icke här. Det är en extremt noggrant iscensatt uppsättning, där talet är i centrum.
VAD HAR egentligen hänt? Och vad händer? Det vi ser på scenen är en träff hemma hos Astrid, som är lärare. Rektorn i hennes skola har förklarat att han vill tala med henne om en sak, hon har föreslagit att de ska träffas hos henne, ta ett glas vin, kanske.
Hemma hos Astrid är samtidigt hemma hos Klara. De är ett par med viss åldersskillnad, Klara har en gång varit Astrids elev. Senare när Wolfram, kollegan och rektorn, bråkat sig in i diskussionen blir hennes ålder det viktiga. Hur gammal var hon när de inledde relationen?
Men det är Klara som slängt första skopan bränsle in i pratet redan innan Wolfram hunnit fram. ”Han är ju ett svin!”, säger hon. Sen följer en verbal duell om huruvida han kan minnas Klara som elev eller inte. Astrid tycks avgå med segern, hon är ju själv lärare och har sett elever komma och gå.
MEDAN HON larmar om det viker hon hektiskt en hög tvätt som ligger på soffan, den ska undan fort. I övrigt sitter aktörerna ner nästan hela tiden, talet är det dynamiska. Under andra halvan av föreställningen (knappa två timmar utan paus) är alla i scenrummet, ett vardagsrum med en fotokuliss i fonden, en vägg med bokhylla i lite snett perspektiv.
Perspektiv är dialogens nyckelord. Replikernas huvuduppgift är att gestalta ett spel där argumentens kulor turvis trillar ner i olika vågskålar. Det får en att revidera sin inställning gång på gång.
Är det så att Astrid har en böjelse för unga flickor som kommer till uttryck i hennes arbete? Det har kommit ett klagomål från en kvinnlig elevs (Ellen Babiüs) familj. Wolfram har det som ett trumfkort i det han lägger fram.
HANS AVSIKT med besöket är, tänker man till slut, att positionera sig som heteroman och överordnad. Han har alltid velat skydda Astrid, säger han, men nu går det inte längre. Pjäsen litar på att åskådarens reaktioner och slutledningar (vilkas riktighet inte går att bedöma) är medskapande. Ett stort ansvar ligger på skådespelarna, inget får fallera i tajming och tonfall. Fastän stoffet är allvarligt är liknar greppet på sätt och vis komedins.
Det är en njutning att bevittna hur skådespelarna använder det verbala som precisionsinstrument. Det kommer ofta i skymundan i nutida teater som gärna placerar andra element före. Cecilia Lindqvists Astrid är nedtonad med en stark underliggande energi, som lesbisk vet hon att hon är påpassad.
Klaras roll tillfaller Niki Gunke Stangertz, och under långa stunder är hon den iakttagande, vad hon lär sig då blir ganska tydligt. Jacob Erickssons petimäter till skolrektor frossar först i karaktärens småaktiga drag, sen visar det sig att också han kan falla sönder.
DEN MANLIGA rollen är nära karikatyren, medan kvinnornas inte är det. Karikatyren är något man kan gömma sig bakom, eller ta som genväg. Pjäsen visar att diskussionen inte är färdig.
Marius von Mayenburg har nämnt Strindberg som en av de stora dialogvirtuoserna. Själv tonar han ner det verbala fäktningsmomentet, men använder dialogen som ett spel där man flyttar uppmärksamheten, strör in tvivel, skaffar fördelar.
”Ellen Babi ” skiljer sig till exempel från von Mayenburgs genombrottspjäs ”Eldansikte” från slutet av 1990-talet, och de andra pjäserna som arbetar med hårdfört pockande scener från familjen, en plats som enligt Mayenburg drar till sig våld och godtycke. ”Ellen Babiü”, i jämförelse är en antydningarna pjäs, drar också arbetslivet in i den sfären.
”ORD STÅR MOT ORD”, säger Astrid. Den utpekade är den som förlorar, också om allt var osant. Ord mot ord är också dramats själva grundkonstellation.
Men ”Ellen Babiü” är ingen lösningsinriktad pjäs, den gestaltar i stället ordens kraft – och deras bedräglighet. På så sätt är den en belärande pjäs.
Marius von Mayenburg har spelats flitigt i Sverige, en orsak är antagligen han redan i början fick en eminent översättare i Ulf Peter Hallberg. De senare pjäserna, liksom den här, är översatt av Magnus Lindman som håller ribban lika högt. ”Ellen Babi ” är den andra pjäsen för Riksteatern som regisseras av författaren själv. Man är glad över att de turnerar också i Finland.