Främlingsfientligheten och den finska politiken
Fokuserad, kritisk och lättillgänglig, är Fredrik Soncks bedömning av Marianne Lydéns bok. Men också Hbl:s språkbruk kunde ha granskats.
Sannfinländarnas valseger 2011 kom skenbart plötsligt, som ett vulkanutbrott. Visserligen hade man kunnat iaktta de vanliga tecknen många månader före eruptionen, opinionsmätningarna hade registrerat allt kraftigare skalv, på nätet mullrade det oroväckande. Men under jorden hade det förvisso pyrt betydligt längre än så.
I pamfletten Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster utforskar Hbl-journalisten Marianne Lydén den finländska främlingsfientligheten och dess politiska uttryck. Pamfletten har karaktären av en historik över utvecklingen sedan 1980-talet. Den är journalistisk historieskrivning – fokuserad, kritisk och lättillgänglig.
Fyra faser
Lydén hittar, som jag ser det, fyra olika faser i utvecklingen.
Först har vi det populistiska Landsbygdspartiets som under åttio- och nittiotalet marknadsförde en jämförelsevis allmän och oreflekterad främlingsfientlighet med Sulo Aittoniemi och Raimo Vistbacka som talespersoner i riksdagen, också sedan partiet omvandlades till Sannfinländarna. I början av millenniet odlades deras arv vidare bland annat av Tony Halme, men för många sannfinländare, som Timo Soini, utgjorde det aldrig någon profilfråga.
I den andra fasen spelar Jussi Halla-aho huvudrollen, länge utanför både riksdagen och partiet. På sin blogg Scripta utvecklar han en mer systemkritisk och systematisk rasism, som står i ett dialogiskt förhållande till den nya europeiska högerextremismen (samma miljö där Anders Berhing Breivik hämtade inspiration). Kring Halla-aho och hans blogg växer sedan Hommaforum och (det muterade) Suomen Sisu fram. Rörelsen har momentum och skulle sannolikt ha lyckats få riks-
Om vi jämför vilka utmaningar vår mångkultur ställer samhället inför med exempelvis de utmaningar vår alkoholkultur orsakar, måste varje tänkande människa medge att den senare ’kulturen’ är den som förorsakar samhället enorma kostnader och medborgarna stor olycka. Ändå är den inte något som diskuteras inför riksdagsval.
dagsrepresentation på egen hand. Den vägen väljer Halla-aho inte.
I den tredje fasen sker nämligen ett giftermål mellan den främlingsfientliga rörelsen och Sannfinländarna. Lydén menar att äktenskapet inte bygger på djup kärlek men att det nog är lukrativt för båda parter. Förhållandet liknar det mellan Tea party-rörelsen och Republikanerna. Den rätta jordmånen fanns färdigt i partiet, Halla-ahos retorik verkade mobiliserande och i kombination med Soinis allmänna populism blev succén stor, även om partiledaren fått svårt att övertyga kritiker om att han har kvar den berömda kakan trots vispgrädde runt munnen och smulor på kavajslaget.
De storas dubbelmoral
Den fjärde fasen i främlingsfientlighetens historik handlar om de stora etablerade partiernas dubbelmoral, och hur främlingsfientligheten haft fotfäste inom dem sedan länge. Lydén ställer Kari Rajamäki (SDP), Ben Zyskowicz (Saml) och Paavo Väyrynen (C) i de anklagades bänk. Inför riksdagsvalet får de sällskap av Wille Rydman (Saml), Eero Heinäluoma (SDP) och Jutta Urpilainen (SDP), anklagade för att försöka rida på den främlingsfientliga vågen eller åtminstone för dubbeltydig retorik. Tongivande politiker som Mauri Pekkarinen (C) och Jyrki Katainen (Saml) ställs i skamvrån för underlåtelsesynder som brist på moralisk resning.
Ambitionen att fördela ansvar är en av pamflettens stora förtjänster. Man kan i och för sig diskutera var gränsen mellan saklig invandringskritik och opportunism går, men journalistens uppgift är inte att göra välvilliga tolkningar av toppolitikers utspel. Vill man sätta saker och ting i perspektiv kan man jämföra den finländska valrörelsen 2011 med den rikssvenska valrörelsen 2010. Mona Sahlin hade aldrig kunna tänka sig att tala om att man måste ta seden dit man kommer på samma sätt som Jutta Urpilainen gjorde och i Fredrik Reinfeldts Mo-
derater hade samlingspartister som Wille Rydman och Ben Zyskovicz inte platsat.
Att man sedan inte kan göra en direkt jämförelse mellan Sverigedemokraternan och Sannfinländarna men nog mellan Halla-aho-falangen och Sverigedemokraterna, är sant precis som Lydén visar. Det anmärkningsvärda är möjligen att sverigedemokrater i motsats till sannfinländare inte kan tala om negergubbar eller hålla en lika aggressiv profil som Halla-aho.
Varför blev vattnet så grumligt?
Historiken är visserligen klargörande gällande det person- och partipolitiska spelet bakom främlingsfientlighetens genomslag i vårt parlament: ”Av rädsla för att förlora röster red man avsiktligt på två hästar. I den hårda kampen om statsministerposten lade partierna ut näten i de vatten där man hoppades få röster”, skriver Lydén.
Ja, det är en god slutsats, men den har många redan dragit. Sen då? Frågan är inte bara varför så många vill fiska i grumliga vatten. Frågan är också varför vattnen blivit eller varit så grumliga.
Här saknas en mer ingående analys även om Lydén, på basis av egna iakttagelser och med hänvisning till en progradu-avhandling, också släpar Helsingin Sanomat, dess ledarsida och karikatyrtecknaren Ka
ri Suomalainen till skampålen. Tidningen får bland annat en känga för att okritiskt ha anammat begrepp som ”välfärdsflykting” och ”massinvandring”.
Det är en början, men faktum är Marianne Lydén inte ens behövt lämna Mannerheimvägen 18 för att hitta kritiska frågor att ställa om olyckliga ordval. Varför formuleras till exempel det fjortonde påståendet i Hbl:s kandidattest inför presidentvalet ”Finland behöver också annan invandring än arbetsrelaterad”.
Är det där ”behöver” inte bara ytterligare en dubbeltydighet, som kunde vara citerat ur det tvivelaktiga utspel av Heinäluoma som Lydén granskar ganska ingående?
Det är väl klart att den starke i någon moralisk mening ”behöver” hjälpa den svage för att rädda sin stackars, olyckliga själ men varför – än en gång – sätta fokus på våra behov, i en formulering med konnotationer av ekonomi och nationellt egenintresse. Hade Hbl vänt på steken och frågat ifall ”människor behöver komma till Finland av andra orsaker än arbete” hade det moraliska fokuset träffat bättre, även om frågan i grunden är lika stollig. Resurser är alltid knappa och det är de också i Sverige som har en, relativt sett, mer än dubbelt så generös migrationspolitik. En rakare och mer moralisk utsaga att ta ställning till hade varit: ”Finland ska bevilja fler behövande människor asyl”.
Bristsjukdom i grunden
Lydén ger heller inga förslag på hur politiker, medier och medborgare skall förhålla sig till den ökade främlingsfientlighet som delas eller accepteras av åtminstone en femtedel av finländarna. För vi kan inte och ska inte omyndigförklara dem. Vi ska heller inte förneka att integration är svårt eller att det mångkul- turella samhället måste tampas med utmaningar av kulturell natur.
Det är nu insikten om att främlingsfientlighetens smitta i grund och botten är en bristsjukdom som behandlas med moralinjektioner blir central. Det som gör att behandlingen inte biter är att bristen på moral i sin tur grundar sig på rädsla och så länge rädslan finns kvar har moralinjektionerna dålig effekt. Problemet är att rädslan i allt väsentligt är irrationell och just därför inte direkt mottaglig för rationella argument.
Ändå är det här vi måste börja: med insikten om att invandringen när allt kommer omkring har en ganska liten inverkan på nationens framtid. Betydligt större utmaningar handlar om eurons öde, den globaliserade ekonomin, arbetslösheten, det hållbara samhället, välfärdsstatens eventuella kollaps, växande klyftor och det demografiska dilemmat.
Om vi jämför vilka utmaningar vår mångkultur ställer samhället inför med exempelvis de utmaningar vår alkoholkultur orsakar, måste varje tänkande människa medge att den senare ”kulturen” är den som förorsakar samhället enorma kostnader och medborgarna stor olycka. Ändå är den inte något som diskuteras inför riksdagsval.
Tala om ideal!
Det som gör frågan om invandring och mångkultur angelägen för alla politiker är alltså inte sakförhållandena utan att främlingsfientliga politiker lyckas mobilisera en stor skara väljare med en förvrängd beskrivning av sakfrågan. Men när uppmärksamheten inte längre står i paritet till själva sakfrågan gäller det att se att sakfrågan i själva verket är en metafråga som handlar om värderingar och ideologi.
Och här har både medier och etablerade politiker brustit i ansvar under 2000-talet när debatten i alltför hög grad handlar om vilken sorts arbetskraftsinvandring vi behöver och att kvotflyktingar försvaras med en axelryckning om att Finland lovat ta emot ett visst antal – som om det skulle handla om något idiotiskt sms-lån man tagit på fyllan och nu måste betala tillbaka med ockerränta.
Det socialdemokrater borde säga är att vi vill ta emot flyktingar för att solidaritet är rätt. Det konservativa samlings- och centerpartister borde säga är att vi vill ta emot flyktingar för att det är rätt att älska sin nästa. Det liberalerna borde säga är att vi vill ta emot flyktingar för att varje människa har rätt till frihet från förtryck. De borde säga att solidariteten, kärleken och människans frihet inte känner några politiska, ekonomiska eller kulturella gränser och att vi finländare vill leva upp till våra ideal, så gott vi kan.
Vi ska inte vara blåögda, invänder invandringskritikern som inte är rasist. Han ljuger. Det han egentligen säger är: Vi som är blåögda ska blunda.