”Marken en skräpvaluta”
En återgång till finska marken är inget alternativ, enligt Kari Nars. Krisen i eurozonen är inte heller så allvarlig som det hittills påståtts.
– Tiden har förgyllt minnena. Allting var inte alls bättre förr, säger Kari Nars med hänvisning till vurmandet för en återgång till finska marken som blivit vanligt i vissa kretsar sedan eurokrisen började.
Nars är en av Finlands mest omtalade finansexperter och han följde som valutadirektör vid Finlands Bank och finansdirektör vid Finansministeriet marken på nära håll i decennier. En valuta som, enligt Nars, i sanningens namn var en veritabel skräpvaluta.
– Markens sorgliga öde var att drabbas av sedelklippning efter kriget och ständiga devalveringar fram till 1990-talet. Det här främjade en släpphänt ekonomisk politik och en ständig kapplöpning mellan priser, löner och rotpriser, vilket urholkade exportens konkurrenskraft.
Marken var också en lätt måltavla för valutaspekulanterna. Spekulationen ledde till att Finlands Banks valutareserv sjönk till botten och man blev tvungen att devalvera marken för att skapa förtroende och temporärt återfå konkurrenskraften.
Enligt Nars blev man tvungen att ta till denna ”D-vitamin”, trots att devalveringarna sänkte reallönerna och åt upp löntagarnas och pensionärernas köpkraft. Samtidigt orsakade det en snedvridning av inkomstfördelningen, så att medborgarnas inkomster överfördes till exportindustrin för att stärka exportens konkurrenskraft.
Men eurokritikerna hävdar att Sverige klarat sig bra med kronan. Hur kommenterar du det?
– Finska marken var inte alls i samma klass som den svenska kronan. Sverige var mycket förmögnare och kronan en tre gånger större valuta och allmänt accepterad utomlands, jämfört med den styvmoderligt behandlade marken som utländska köpare skydde. Man kunde ofta inte ens växla marken i utländska banker och om marksedlar mot förmodan växlades var kostnaderna skyhöga.
Överdriven eurokris
En återgång till finska marken skulle både ekonomiskt och tekniskt vara en extremt komplicerad och dyr operation.
– Att överge euron skulle också helt klart försvaga Finlands ställning inom EU och ute i världen. Samtidigt skulle Finland, på grund av rädsla för devalveringar, troligen direkt drabbas av en kapitalflykt på tiotals miljarder euro, slår Nars fast.
Förutom kapitalflykten har Nars en lång lista på de mindre katastrofer som ett avhopp ur eurozonen skulle leda till.
– Bland annat skulle Finland som icke-euroland förlora sitt Aaa-kreditvitsord. Då skulle det bli dyrare för både staten och företagen att ta nya lån. Marken skulle också nu som förr vara ett lätt byte för valutaspekulanter.
I slutändan skulle det också rent konkret vara tekniskt mycket komplicerat att byta valuta. Det tog flera år att planera för övergången till euron. En kovändning nu skulle bland annat kräva nya datorpro- gram, hundratusentals nya avtal, nya sedlar och mynt och inte minst en total omläggning av valutakurspolitiken.
– Vi ska inte heller glömma att boräntorna under marktiden ofta var över 10 procent. Under eurotiden har de legat kring 1–3 procent. Men har inte de billiga lånen samtidigt lett till att bostadspriserna ökat kraftigt? – Det stämmer, men privatpersonernas lånekostnader är trots det bara en bråkdel av vad de var under marktiden.
Nars tycker också att diskussionen om eurons kris är överdriven. eftersom:
– Euron har varit en stark valuta som på nio år stigit i värde gentemot den mäktiga dollarn.
Däremot håller Nars med om att man inom Eu-området har en skuldkris i några länder, och en förtroendekris på marknaderna. Hädanefter måste överskuldsättning bland euroländerna fördömas och bestraffas, anser han.
Under den upphetsade diskussionen om eurokrisen glömmer de flesta ändå bort en del grundfakta:
– Euron är världens näst största valuta och eurozonen med 326 miljoner invånare har världens tredje största befolkning efter Kina och Indien. Eurozonen är också världens näst största ekonomi och världens största exportör.
– Bakom euron finns dessutom en stark politisk vilja, med Tyskland och Frankrike som främsta garanter, men med stöd av alla euroländer, konstaterar Kari Nars.