Formell kompetens

■ I ett auktoritärt samhälle visar man respekt och vördnad för överheten, dess militära styrka, blåa blod, höga moral eller förfinade smak. I Finland dyrkar man formell kompetens.

Om en läkare inte har rätta papper blir det en riksskandal. Grundskolan sägs vara så bra som den är, eftersom alla lärare bör vara magistrar.

Detta har sina meriter, självklart. Vem vill bli utsatt för kvacksalvares välmenande inkompetens. Men om det bli för mycket av det goda följer kompetensdeterminism, tron att allt blir bra bara alla har rätta papper. Kompetensen kollas med noggrannhet medan verksamhetens faktiska resultat inte rapporteras offentligt.

■ Av kompetensdeterminism följer resursdeterminism. Alltså, om de formellt kvalificerade inte producerar till förväntningarna måste problemet vara avsaknad kvantitet. Mera resurser bör till. Och ännu mer formell kompetens. Så får man betygsinflation och ekorrhjul: alltid mer, aldrig nog. Ingenting kan bli bättre utan mer resurser.

Inom industrin är formella procedurer och kvalitetssäkringssystem endast grunden ovanpå vilken strategi och taktik formuleras. Inom sjukvården är endast en tredjedel av åtgärderna baserad på vetenskapligt prövad evidens, alltså sådant man kan lära sig vid universitetet och visa sig kunna vid en tentamen. Skolan behöver system, struktur och metoder, men de garanterar inte goda resultat.

Det finns stora skillnader också mellan de formellt kompetenta vilka inte går att missa om man tittar på resultat och faktiskt utfall. Somliga organisationer kan organisera sina resurser och ta vara på sin kompetens bättre än andra. Vissa kan producera mer och bättre med mindre. Professionellt kunnande räcker inte, om man är ointresserad av resultat.

Om man bara tittar på resurserna som går in i ett system får man ett ensidigt styrsystem. De kanske räcker om man gräver diken eller monterar prylar. Komplicerade tjänster som sjukvård och skola åstadkoms i samarbete mellan producenten och nyttotagaren. Det där lilla extra som syns i resultaten skapas i olika interaktioner vilka inte kan fullt ut kontrolleras med enbart formell kompetens.

■ Konsumenterna på marknader gör sina bedömningar utgående från det upplevda värdet och den faktiska nyttan. De är sällan intresserade av personalens skolbetyg eller mapparna med processbeskrivningarna. Marknaden reagerar på resultat och belönar det som är bra. De faktiska resultaten av offentliga tjänster, vård, skola och omsorg bör också redovisas.

När de formellt kompetenta upplever sig som en auktoritär aristokrati uppstår det förvirring och panik när det framgår att produktiviteten också bland dem kan variera stort. Det finns betydande skillnader mellan sjukhus, vårdcentraler och kommuner som inte kan förklaras bort med brist på resurser eller formell kompetens. Därför är det i allmänhetens och demokratins intresse, att resultat, faktiska utfall och kundnöjdhet mäts, publiceras och görs allmänt tillgängliga.