Monarkin lever och mår bra
ANIMATION Lejonkungen 3D Regi: Roger Allers, Robert Minkoff. Manus: Irene Mecchi. HHHHI
Den lilla sjöjungfrun och Aladdin i all ära, men det var
Roger Allers och Robert Min
koffs Lejonkungen (1994) som verkligen sprängde potten. Och som därmed blåste nytt liv i Disney-animationen, golvad och uträknad i slutet av 80-talet.
Vid det här laget var det väl ingen (möjligtvis med undantag för Steve Jobs, insyltad också i Pixar) som visste att datoranimationen skulle plocka upp stafettpinnen, gå i bräschen för utvecklingen, men det är en lite annan historia.
En annan poäng: när Lejonkungen (Lion King) nu gör comeback på vita duken har det givetvis inget med den traditionella ”animationscykeln” (läs: när lillebror har växt till sig släpper vi filmen på bio ännu en gång) att göra. Det tåget har gått och nu är det 3D som fungerar som drivkraft.
”Will Shakespeare-tappning med en smula Bambi som garnering.”
Så var vi tillbaka i lejonkulan, på den afrikanska savannen, vacker att se på men ibland bra skoningslös. Det går i sinom tid upp också för gullungen Simba, den tilltänkta tronarvingen, som i samband med en ”palatskupp” mister sin far. Simba har inget annat val än att gå i landsflykt och i den vevan stöter lejonparveln på lustigkurrarna Timon och Pumbaa.
Fint animationsarbete
Lejonkungen är den ståtligaste av filmer, jovars, men tvivelsutan är helheten något schizofren (eller bipolär som man i dag skulle säga). Inledningsvis vankas det brösttoner så det räcker och blir över; mycket snack om ansvar och tronföljd samt naturens kretslopp – Disney i Will Shakespeare-tappning med en smula Bambi som garnering.
Men i och med att Simba stöter på radarparet Timon & Pumbaa (den sistnämnda ett vildsvin som äter som en gris) ändrar filmen karaktär. Och när det är dags att ta upp kampen med farbror Scar och hans hyenor – till vars försvar skall sägas att de har en massa roliga repliker – är man hur engagerad som helst.
Till det kommer förstås bilderna och miljöerna, det undersköna animationsarbetet, som tål att se på ännu i dag. Fast i 3D, ett format som i och för sig inte tillför så himla mycket.
Elton John och Tim Rice skrev ”signaturmelodin” Ha
kuna Matata.