Bleka pojkar fastnar i nätet
THRILLER Rat King Regi/manus: Petri Kotwica. Foto: Mika Orasmaa. I rollerna: Max Ovaska, Julius Lavonen, Niina Koponen, Outi Mäenpää, Janne Virtanen.
Förr i tiden var ultimatumet i regel: gitarren eller jag, alternativt flaskan eller flamman. Men det var då det. När Max Ovaskas abiturient, Juri, får på båten av sin flickvän är problemet snarare hans spelberoende.
Inte för att Petri Kotwicas nyhet, uppföljare till dunderpopulära kritikerfavoriten Svart is, har det romantiska för ögonen. Nej, det här är en dramathriller som tar avstamp i den virtuella värl- dens återvändsgränder och hotbilder.
Juri är den lätt insnöade, socialt inkompetenta ynglingen som är mera mån om timmarna (läs: nätterna) vid tangentbordet än om skolgången. Inte blir det bättre av att hans spelkamrater har en tendens att försvinna i tomma intet. Och när en av dem, Mordred alias Niki ( Julius Lavonen), plötsligt en dag knackar på låter killen förstå att hans liv är i fara.
Niki skyller på ett mystiskt online-spel som utsätter spelarna för diverse utmaningar, vissa av dem tydligen livsfarliga. Vilket inte hindrar Juri från att haka på – och skicka sin kompis till skolan i hans ställe.
Det är upptakten till ett dra- ma, en thriller, som mycket riktigt tangerar det här med identitetsstöld. Men som inte heller drar sig för att vifta med det så kallade ”Bowling for Columbine”-kortet, en favorit i repris även på de här breddgraderna.
Haltande persondrama
Många av filmens kvaliteter ligger på det visuella planet. Med den estniska småstaden – det är fråga om en samproduktion – som fond trollar Petri Kotwica fram ett svärtat, snudd på post-industriellt universum som verkar bekant och obekant på en och samma gång.
Till det drömlika, nästan hallucinatoriska helhetsintrycket bidrar Juris närmiljö; han bor i ett hus i utkanterna av staden (tillsammans med sin mamma, gestaltad av Outi Mäenpää) och lämnar ogärna sin källare till pojkrum.
Lägg till de allt mera våldsamma turerna – alter egot Niki spöar en av Juris klasskamrater och spänner blicken i hans ex-flickvän – och man kan skönja konturerna av en psykologisk thriller med inflammerade förtecken.
Men som persondrama lämnar Rat King ändå mycket att önska. Själv har jag svårt att ta till mig filmens unga män, förstår dem inte (en generationsfråga, kanske det, kanske inte) och går bet på deras motiv.
Och trots flytet i Kotwicas berättande (törs man hävda att mannen är bättre som regissör än som manusförfattare) känns slutresultatet något opersonligt.
I ett försök att göra en så universell/internationell film som möjligt är det som om de genuint inhemska råvarorna skulle ha slängts över bord.