Rennys Georgia on My Mind
ACTION 5 Days of War Regi: Renny Harlin. Manus: Mikko Alanne, David Battle. Foto: Checco Varese. I rollerna: Rubert Friend, Richard Coyle, Emmanuelle Chriqui, Andy Garcia, Val Kilmer, Rade Serbedzija, Mikko Nousiainen.
Till en mindre uppmärksammad krigszon har Renny Harlin, vår gåva till Hollywood, sökt sig i 5 Days of War som skildrar det krig som Georgien förde mot Ryssland (och utbrytarepublikerna Abchazien och Sydossetien) 2008 och som i den stora världen hamnade i skuggan av OS i Peking. Projektet, uppbackat och påhejat av regimen i Georgien, har resulterat i en endimensionell, och enfaldig, partsinlaga kryddad med heroism och bombastisk action. Det är även uppenbart att regissören som tvingades hoppa av Mannerheimprojektet velat finna kopplingar till vårt vinterkrig.
Filmen inleds med ett känt citat av den amerikanska politikern och isolationisten Hiram Johnson som sade att ”krigets första offer är sanningen”. Det har föranlett en fokusering på krigsreportrarna, den yrkeskategori som kämpar för sanningen. Thomas ( Rubert Friend) är amerikanen som tillsammans med sin kameraman Sebastian ( Richard Coyle) dokumenterar krigets inferno. Prologen utspelar sig i Irak där Thomas kollega och flickvän möter döden i ett bakhåll. Efter slutfört sorgearbete beger sig Thomas och Sebastian till Georgien där även äventyraren Dutchman ( Val Kilmer) dyker upp och där reportrarna assisteras av den lokala flickan Tatia ( Emmanuelle Chriqui). Till det bisarra persongalleriet bidrar dessutom Andy Garcia, onekligen porträttlik, som president Micheil Saakasjvili.
5 Days of War frossar i ”se så grymt kriget är”-stämningar och skildrar fasor och död i slow motion och till ackompanjemang av änglakörer. Reportrarnas och de georgiska soldaternas mod och offervilja känner inga gränser och utgör en slående kontrast till de solkiga och tatuerade ryssarnas bestialiteter.
Mycket rum för psykologiska nyanser och mer komplicerad geopolitik blir det inte. Vilket man inte heller hade väntat sig. Att sedan avsluta ett Ramboäventyr med autentiska tagningar av personer som förlorat anhöriga i kriget känns bara malplacerat.