Misströstande bohemer i samhällsmarginalen
MUSIKAL Rent
Text: Jonathan Larson. Regi: Ylva Edlund. Musikalisk ledning: Mika Westerlund. Koreografi: Anne Pihlström. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Natalia Mustonen. Smink & frisyr: Maija Vuoristo. Ljus: Martin Stenius. Ljud: Viktor Wolff. I rollerna: Josefin Silén, Filip Rosengren, Benjamin Klingstedt, Antonia Henn, Simon Mittler, Roxy Mikkonen, Jens Nyström, Stella Klockars, Nathalie Sommardal, Oscar Gräsbeck, Sonia Haga, Fanny Hellström, Cassandra af Hällström. Tadams premiär i Sandels 18.1.
Att transformera Puccinis La Bohème till musikteaterscenen är ett genidrag jämförbart med Bernsteins & co:s uppdatering av Romeo och Julia och i bägge fallen är scenen Manhattans West Side. Operans lungsiktiga bohemer är i Rent aidssjuka narkomaner, som liksom de skörlevande själsfränderna i Paris kämpar för en dräglig existens i samhällets marginal.
Jonathan Larson, som avled en dag innan det internationella segertåget inleddes med off-broadwaypremiären 1996, har i Rent skapat ett mästerverk som inom sin genre håller på att etablera en likadan kultstatus som Puccinis opera och orsaken är inte svår att finna.
Librettisten Larson hyser en påtagligt förnimbar kärlek till sina udda och utsatta existenser inom ramen för en fräscht okonventionell dramaturgi, som tonsättaren Larson fyller med en lika okonventionellt mångfasetterad musik som befinner sig långt från genrens mer sentimentalt sockersöta alster.
Man är frestad att benämna det snudd på genomkomponerade partituret rockopera. Det är, med undantag för några hjärtegripande ballader, fullt ös från början till slut och det handlar om en förunderligt livsbejakande energi mitt i all misströstan och misär.
Flyt och vision
När TADAM som tredje i Finland och första i Helsingfors sätter upp Rent handlar det om musikteaterlinjens överlägset mest ambitiösa satsning hittills, som man ror i land på ett förstummande proffsigt sätt.
En del vokala ojämnheter och smärre avbrott i det sceniska tempot är petitesser i sammanhanget. Ylva Edlunds regi har flyt och vision och hon förflyttar, med benägen hjälp av Anne Pihlströms snärtiga koreografi, sin välsjungande och spelande ensemble på ett lika ändamålsenligt som genomtänkt sätt.
Ett par graffitiprydda väggar och byggnadsställningar, i fonden hängande trafikljus och ett vindsfönsterarrangemang utgör scenografins bärande och helt tillräckliga grundelement. Den emotionella inramningen är den här gången viktigare än den konkret fysiska.
Komplext partitur
Det blir intressant att se vem ur den här Tadam-upplagan som gör karri- är på tiljan. Filip Rosengrens desillusionerade rockgitarrist Roger (Rodolfo) och Josefin Siléns invandrarflicka Mimi hade både den behövliga utstrålningen och tillräckliga röstresurser. Operans Mimi är prostituerad, här är hon strippa och minst lika hjärtskärande bräcklig och skör.
Att, som i originaluppsättningen, låta oemotståndliga drag queenen Angel Schunard göras av en man var den här gången tyvärr utom räck- håll, men Roxy Mikkonens tolkning var tillräckligt oemotståndlig ändå.
Samma gäller Antonia Henns karismatiska Maureen (Musetta), Benjamin Klingstedts sympatiske dokumentärfilmare Mark (Marcello) och Simon Mittlers homosexuelle datafilosof Tom Collins, medan vi i de mindre rollerna noterar bland andra frimodigt agerande Oscar Gräsbeck – den andra besättningens Mark.
Mika Westerlund hade, sin vana trogen, full kontroll över såväl det komplexa partituret som det tight lirande bandet och den dito sjungande kören och det enda pyttelilla minusstrecket dras för mixningen, som kunde ha gett sångstämmorna mera utrymme.