En traditionell karta leder vilse

DEN ANDRA OMGÅNGEN i finländska presidentval brukar stå mellan två motpoler: vänster mot höger, regering mot opposition, stad mot landsbygd eller man mot kvinna.

I det val som avgörs om två veckor saknas alla de här traditionella formerna av polarisering. Både De grönas Pekka Haavisto och Samlingspartiets Sauli Niinistö representerar ett regeringsparti. Båda är urbant präglade och attraherar i första hand väljare i södra Finlands städer. De är rätt eniga om Finlands utrikespolitik, har ungefär samma linje i Europapolitiken och i inställningen till Ryssland. Till råga på allt har de samma sakfokuserade sätt att debattera och delvis samma framtoning, även om Haavisto utmärker sig med sin tydlighet medan Niinistö hittills varit utpräglat försiktig. DET BETYDER givetvis inte att kandidaterna är lika som bär, utan att skillnaderna måste greppas och analyseras med andra termer.

Närmast till hands ligger axeln värdekonservativ kontra socialliberal. På den linjen ger skillnaderna i kandidaternas åsikter i faktafrågor ett rätt litet utslag; närmast handlar det om hur högt ekonomin och miljöfrågorna prioriteras.

I mer värdeladdade frågor är åsiktsmotsättningarna tydligare. Därför kommer frågor om inställningen till minoriteter, tolerans och mänskliga rättigheter att spela en central roll samtidigt som det inte är självklart hur starkt kandidaterna vill positionera sig. MAJORITETEN AV de närmare en och en halv miljon väljare som inte röstade på Niinistö eller Haavisto är, som det ser ut, värdekonservativa. Väyrynens Finland, det vill säga nästan hela Lappland, Uleåborgs valkrets, delar av norra Savolax och Norra Karelen samt delar av Österbotten står nu utan en uppenbar kandidat. För dem är Niinistös värderingar lättare att omfatta – även om de då tvingas rösta på en representant för det statsbärande partiet som drivit den impopulära kommunreformen.

Men i många av dessa väljares ögon är också Niinistö alltför liberal. Frågan är därför hur långt mot det konservativa hållet Niinistö vågar gå i debatterna. BLAND SANNFINLÄNDARNA representerar Niinistö den elitism som de protesterade mot i riksdagsvalet. Det är inte omöjligt att några av dessa proteströster därför landar i Haavistos korg och att inställningen till hur politik ska föras blir en faktor att räkna med också i presidentvalet. Men hur många sannfinländare ryms på Haavistos lista utan att andra anhängare börjar dra öronen åt sig?

Också vänsterrösterna är ett frågetecken. Största delen av dem som valde Vänsterförbundets Paavo Ar-

En av de största utmaningarna för Sauli Niinistö kan sist och slutligen bli Pekka Haavistos sätt att appellera till väljarna med sin raka kommunikation och sin inställning till väljarna.

hinmäki i första omgången hittar förmodligen mycket gemensamt med Haavisto. Socialdemokraten Paavo Lipponens anhängare kommer däremot att splittras, liksom de som gav sin röst till Eva Biaudet. EN AV DE STÖRSTA utmaningarna för Sauli Niinistö kan sist och slutligen bli Pekka Haavistos sätt att appellera till väljarna med sin raka kommunikation och sin inställning till väljarna.

De sociala medierna antas få en avgörande roll när Niinistö jagar kring 400 000 nya röster och Haavisto försöker hitta hela en miljon nya anhängare. Det är fullt naturligt i ett samhälle där en allt större del av kommunikationen sker digitalt.

Men varken Facebook eller Twitter är några magiska trollstavar som ensamma avgör spelet – utan helt enkelt en återspegling av hur kandidaterna når väljarna. Den förmågan, testad på nätet likaväl som på gator och torg, kan få en stor betydelse i valet av Finlands president.

029 080 1312, marit.af.bjorkesten@hbl.fi