Tudelningar

Det blev ett slags tudelning redan i presidentvalets första omgång: tre kandidater klarade sig bättre än deras respektive partier gjort, de övriga fem sämre. I Sauli Niinistös kölvatten fick både Pekka Haavisto och Paavo Väyrynen säkert en extra skjuts framåt av de gallupar som visade att de två hade de bästa finalchanserna.

Samlingspartiet, Gröna förbundet och Centern fick därmed, så personval ett presidentval än är, en fjäder i hatten. Övriga partier tappade däremot fjädrar, somliga mer än andra.

Värst gick det för presidentpartiet sedan trettio år, SDP, vars väl kvalificerade kandidat tydligen ansågs alltför ålderstigen och alltför EU- och eurostämplad. Hoppas bara att hans modiga profilering för landets tvåspråkighet inte också låg honom i fatet.

Näst mest på käften fick Sannfinländarna, vars tillbakagång förhoppningsvis nu har inletts. Däremot klarade sig både VF, SFP och KD relativt sett med äran i behåll, särskilt som deras kandidater hade lyft i debatterna.

Det upphör ändå inte att fascinera att de båda kvinnorna bara fick drygt fem procent av rösterna. Är det en motreaktion mot tolv år av kvinnligt presidentskap, på samma sätt som trettio år av socialdemokratiska presidenter tydligen bestraffade det partiets kandidat?

Med förlov sagt är den senare rekylen i så fall nog mer förståelig och logisk än den förra. Men Haavistofenomenet blev väl årets motsvarighet till Lillanfenomenet i valet 1994.

Nu står valet alltså mellan Niinistö och Haavisto, och per definition blir det därmed en tudelning av väljarkåren. Den matematiska utgångspunkten är att Niinistö har nästan dubbelt så många röster i bagaget som Haavisto. Å andra sidan har nästan två tredjedelar röstat ”mot” Niinistö i den första omgången, men naturligtvis i så fall över 80 procent ”mot” Haavisto …

De flesta tror väl att Niinistö går segrande ur finalen. Men visst finns det en möjlighet att det går tvärtom. Låt oss titta på några faktorer som kunde tala i den riktningen.

Haavisto är klart på väg uppåt, Niinistö nedåt. Det visade jämförelsen mellan förhands- och valdagsrösterna, och den trenden stärks av Haavistos seger över Väyrynen. Hur länge håller medvinden i sig?

Vidare har alla partier utom Samlingspartiet ett intresse av att Samlingspartiet inte förutom statsministerposten också besätter presidentposten och därmed blir vårt nya maktparti. En grön kandidat är betydligt mer ofarlig i det avseendet.

Detta gäller särskilt vänster- och centerväljarna, men varför inte också sannfinnarna? I skrivande stund är det oklart om och i så fall hur de utslagna kandidaterna kommer att försöka ”testamentera” sina röster, men knappast kan de ändå styra särskilt effektivt.

En sak verkar tyvärr oundviklig: nu blir det också slag under bältet. Om inte i offentligheten (förutom i De äldres råd i Slaget efter tolv i går), så åtminstone ryktesvägen, på linjen sexuell läggning – kyrkotillhörighet – civiltjänstgöring.

Som om sådana kriterier skulle ha betydelse för ämbetsutövningen.