Fotografiska talar till den stora publiken
När de flesta museer kämpar om slantar och besökarantal, har nygrundade Fotografiska gott om båda. Men vad är framgångsreceptet? Fotografiska går i bräschen för en våg av privata konsthallar i Stockholm.
Genom en god portion fingertoppskänsla och breda satsningar har bröderna Jan och Per Broman skapat en ny mötesplats i Stockholm. Trots att museet bara har haft öppet i två år har folk strömmat till i sällan skådat antal. Med runt 370 000 besökare om året kommer Fotografiska inte långt efter Moderna museet, och bryter mönstret bland kulturinstitutioner genom att visa på plus i kassan.
– Vi är tvungna att gå med vinst eftersom vi är helt privatfinansierade. Vi får inga bidrag från staten, men det betyder också mindre regler och direktiv, säger Per Broman.
I stället samarbetar Fotografiska med näringslivet. I ryggen har de Sven Hagströmer och flera tunga namn från finansvärlden som gått in som sponsorer och ägare. Även om utställningarna är i fokus, finns det kommersiella tänkandet integrerat som en del av verksamheten.
Men kommer företagspengarna med krav på innehållet?
– Våra sponsorer litar på att vi vet vad vi gör. De vill gärna synas tillsammans med oss, men påverkar inte den konstnärliga verksamheten, eller vilka fotografer vi väljer att ställa ut.
Inga duvungar
Jan och Per Broman har lång erfarenhet efter att tidigare ha drivit galleri. Idén till Fotografiska kom för att de tyckte att det saknades en större samlingspunkt för fotografi. Ursprungligen fanns det planer på att starta ett Abba- museum vid Stadsgårdskajen, men när det projektet skrinlades fick bröderna möjlighet att flytta in i Ferdinand Bobergs gamla tullhus. Byggnaden renoverades av ägarna Stockholms Hamnar för 250 miljoner kronor. Tegelfasaden i stram jugend behölls och i dag disponerar Fotografiska över 5 500 kvadratmeter, varav 2 500 är utställningsyta.
– Vi är en av världens största samlingsplatser för fotografi, säger Jan Broman.
Att det genast skulle bli en sådan framgång hade de inte räknat med.
– Vi ligger flera år före vår planering i antalet besökare. Det har varit fantastiskt att starta upp det här museet, säger Per Broman.
Det är full fart i huset som ligger ett stenkast från Viking Line-båtarna. Tidiga lunchgäster släntrar in i kaféet. Personalen förbereder för en konferens i salen där Mats Bäckers fotografier på rockstjärnor hänger. Någonstans vandrar den distingerade fotografen Steve Shapiro omkring. Alltjämt med en kamera runt halsen. Hans utställning ska just öppnas. Det är mycket att hålla koll på.
– Det ska vara en helhetsupplevelse att besöka Fotografiska. Förutom att
se på foton ska man kunna äta en bit mat eller lyssna på en föreläsning. Vi ordnar olika evenemang, konferenser, utbildningar och musikkonserter, säger Per Broman.
Fotofolkrörelse
Fotografiska ligger rätt i tiden. Nästan varannan svensk säger sig vara intresserad av fotografi, och fotandet har blivit något av en folkrörelse när de digitala kamerorna blivit tillgängliga för alla.
En annan orsak till besökssiffrorna finner man när man går igenom de senaste årens utställningar. Där finns namn som Annie Leibovitz, Anton Corbijn, Gus Van Sant och Robert Mapplethorpe. Gemensamt är att de alla är stora publikdragare. Mycket är porträttbilder och ganska lättillgängligt.
Man skulle kunna tro att en konsekvens av den kommersiella strategin är att det blir fokusering på fixstjärnorna och att det smalare fotografiet får stryka på foten.
Det vill inte Per eller Jan Broman hålla med om.
– Vi måste till viss del vara publikvänliga, men om inte våra utställningar hade djup och kvalitet skulle inte resten av huset fungera heller. Vi har fem utställningar i gång samtidigt nu, så det finns något för alla, säger Per.
– Publikfrieri eller inte, hela kulturbranschen har en ganska kluven syn på publik. Har man för många besökare anses det som lite fult, men samtidigt vill alla ha stor publik och intäkter.
Pittförlängare
Museet är en del av en större trend i Sverige med privatfinansierade initiativ inom kultursektorn. Överallt dyker det upp spektakulära konsthallar. Byggherren Sven-harry Karlsson har uppfört ett guldhus i Vasaparken, och Baby Björngrundarna Björn och Lillemor Jakobson bygger ett kulturcentrum i skärgårdsmiljö i Värmdö. Bonniers har en relativt ny konsthall vid Norra Bantorget med många uppmärksammade utställningar.
De privata konstinstitutionerna kan komma att fördubblas i Stockholm de närmaste trettio åren.
– Jag tror att många av dem som öppnar gallerier har en annan agenda än vi. De vill framhäva sin egen person. Det där guldhuset i Vasaparken är ju mer som en klassisk pittförlängare, säger Jan Broman. På tal om att framhäva sig, vad tror ni om ett Guggenheim i Helsingfors? – Grymt! Ett Guggenheim skulle vara fantastiskt. Jättebra för Helsingfors och bra för hela regionen. Det är ett starkt varumärke, se bara vad det gjorde för Bilbao, säger Per Broman.
– Kultur är en motor för turismen, ju mer kultur desto bättre. Men jag tror inte det kommer locka en halv miljon besökare om året, säger Jan Broman. Har ni någon finsk fotograf som ni skulle vilja visa? – Finland har många bra fotografer men vi har inte haft någon utställning ännu. Esko Männikkö skulle vi gärna göra något med, för att nämna en fotograf.