Marschen som kom av sig
När Mari Kiviniemi för två år sedan valdes till ordförande för Centern var förväntningarna stora. Partiet hade med statsminister Matti Vanhanen i ledningen vandrat en törnbeströdd väg utför med ett krisande EU och valfinansieringsskandaler som tyngsta bördor.
Mötesdelegaterna ville ha en nystart och då var en ung men ändå politiskt erfaren Helsingforskvinna utan kopplingar till vare sig skandaler eller maktmissbruk det naturligaste alternativet.
Kiviniemi slog Mauri Pekkarinen med klara siffror. Med ännu klarare siffror slog hon Paavo Väyrynen, som chockad slank i väg från mötesplatsen med svansen mellan benen.
I förnyelseivern valdes också ny partisekreterare och Antti Rantakangas från det största partidistriktet, det med ett stort laestadianskt inslag, petades från partipresidiet.
Kiviniemi blev genast också statsminister, men några ändringar i regeringens politik blev det inte och Centern gjorde tidernas brakförlust i riksdagsvalet 2011.
”Man har inte kommit särskilt långt på 47 år och nu ser det rentav ut som om marschriktningen skulle ändras”
Efter den historiska förlusten började Centerns trupper i norr och den övriga glesbygden gruppera om sig. Väyrynens stronga insats i presidentvalet har satt ytterligare fart på partiets gräsrötter.
När nu Kiviniemi kastar in handduken kan det tolkas som att den så kallade Citycentern har en strålande framtid bakom sig. Herrarna Väyrynen och Pekkarinen, som nu tävlar om ordförandeposten, är av modell äldre också beträffande den ideologiska framtoningen.
Centerns marsch in i städerna startade 1965, då man gjorde sig av med det lantligt klingande namnet Agrarförbundet. Man har inte kommit särskilt långt på 47 år och nu ser det rentav ut som om marschriktningen skulle ändras.