Facket som föredöme

Att leva som man lär är inte lätt. Det vet de som är insyltade i transportfacket AKT:S farsartade härva. Först avskedade AKT:S styrelse kommunikationsdirektör Hilkka Ahde på grumliga och lagstridiga grunder. Sedan återtog styrelsen beslutet då den massmediala exponeringen blev outhärdlig. Detta samtidigt som nya avslöjanden om trakasserier och mobbning valsade runt i pressen med transportfackets ordförande Timo Räty och hans vapendragare i huvudrollerna.

Nu är Räty avsatt och ordningen är återställd. För stunden. Vad har vi lärt oss av denna följetong? Att vissa fackpampar tror sig stå över lagen och att makt korrumperar. Det sorglustiga i sammanhanget är ju att fackrörelsen borde gå i bräschen för kampen mot orättvisor i arbetslivet. Ibland matchar inte principer och verklighet.

Min tro på fackföreningsrörelsens förmåga att försvara de svaga och utsatta i samhället grusades för länge sedan i samband med mitt uppdrag som förtroendeman vid Radio- och tv-journalisternas fackförbund (RTTL) på 1990-talet. Fackets ledning struntade i frilansjournalisternas trångmål samtidigt som Yle betalade svältarvoden till sina frilansreportrar och bröt mot gällande kollektivavtal i parti och minut. Frilansjournalisternas verklighet i Böles korridorer tedde sig som en främmande galax för Journalistförbundets väl betalda fackpampar som betraktade spektaklet från sina utkiksposter vid Sandvikens torg. De fast anställda journalisternas rättigheter bevakades däremot med näbbar och klor.

Då Journalistförbundet ordnade utbildning i Pärnu var det en av fackets representanter som använde hela helgen till att kröka och ordna knaskalas med lokala horor på hotellrummet. I bussen på vägen hem fick vi höra att den facklige festprissen fick två brudar till priset av en. Inget snack om att herrn hade fått en tillsägelse eller en reprimand för sitt beteende av Journalistförbundets ledning. Några veckor senare utfärdade festprissen rekommendationer för hur den så kallade jämlikhetspotten skulle fördelas till redaktionens kvinnliga reportrar som var eftersatta i löneutvecklingen.

Enligt en undersökning som konsultbolaget Redera har gjort har var tionde finländare upplevt arbetsplatsmobbning. Problemet är utbrett bland dem som arbetar inom den offentliga sektorn. I Yles radionyheter intervjuades nyligen en fackanställd kvinna som utsattes för systematisk mobbning under flera års tid. Hon blev bland annat uppmanad av sin arbetsgivare att skriva in sig i SDP och gå på språkkurs i sitt eget modersmål. Facket mobbar. Men vem ska övervaka facket?

I takt med att arbetslivet går mot en hårdare specialisering, den tunga industrin tappar terräng och utbildningsnivån stiger, kommer fackförbundens inflytande att minska. Och den utvecklingen är inte enbart av ondo. I konkurrensen om nya medlemmar måste facken se över sin trovärdighet, transparens och kundbetjäning. Det gagnar oss vanliga knegare i det långa loppet.