Aktieägarnas överdrivna spel skadar Finnair

Det var relativt plågsamt att sitta på Finnairs bolagsstämma i onsdags – tack vare den show som några av de små aktieägarna bjöd på. Några aktieägare gjorde dussintals inlägg under bolagsstämman av vilka så gott som alla handlade om samma saker: klagomål över belöningarna till företagets ledning och styrelse och personalnedskärningarna.

Även om aktieägarna har den rättigheten och också plikten att ifrågasätta ledningens och styrelsens förehavanden borde man också känna gränserna för vad som är ändamålsenligt för en aktieägare att ta upp i en bolagsstämma – och vad som bara är onödigt pompöst gnäll som till och med kan vara skadligt för företaget samt ägarna själva.

För det första, gnället över belöningarna till Finnairs ledning och styrelse var helt överdrivet under bolagsstämman. Faktumet är att i Finnair har ledningen och styrelsen haft rätt så resonliga belöningar – inte på långa vägar så orimliga som några andra företag i Finland. Finnairs belöningar kan inte heller påstås märkbart beröva aktieägarna genom att flytta pengar till ledningens fickor.

Styrelsemedlemmarnas belöning skulle man hellre kunna beskriva som anspråkslösa än furstliga. En vanlig styrelsemedlem i Finnair får 30 000–40 000 euro per år, ungefär 15 000–20 000 euro efter skatt. Är detta verkligen jättemycket för ett arbete där man också personligen är ansvarig för företagets välbefinnande? Egentligen inte, tycker jag.

Detsamma gäller bonusar att stanna i bolaget eller vd:s bostadsförmån. Även om dessa förmåner kändes främmande för medier, fackföreningar och mannen på gatan borde aktieägarna åtminstone fatta att respektive summor har varit försvinnande små jämfört med Finnairs storlek. Aktieägarna borde också förstå att vara glada hellre än gnälla om dessa relativt små belöningar har motiverat ledningen att kämpa för företaget under minst sagt svåra tider.

Ändå påstår några av aktieägarna under bolagsstämman explicit att ledningen som banditer har skinnat bolaget på pengar för personlig nytta. Att hävda detta under ett offentligt evenemang kan faktiskt till och med fylla rekvisitet av ärekränkningsbrott. Så även för sitt eget bästa skulle det löna sig för aktieägarna att inte hojta ut sådana extrema påståenden – om och när det inte finns starka grunder för dem.

Det överdrivna klagandet över belöningarna från aktieägarna kan även ses som endast skadligt för företaget. Detta genom att showen producerade material för ytterligare negativ publicitet för företaget.

För det andra är småägarnas (det vill säga inte bara de aktieägande fackrepresentanternas) klagomål över Finnairs besparingar, nedskärningar och associerade personalärenden i bolagsstämman ett ungefär lika absurt utspel.

Över huvud taget är det mycket konstigt att en aktieägare misstycker att företaget försöker göra sitt bästa för att spara pengar och bli kostnadseffektivt. Sådana försök är uttryckligen någonting som alla aktieägare borde glädja sig över och stödja.

Det är också ett beklagligt faktum i markadsekonomin att konstadsbesparingar ofta måste förverkligas genom att minska personalen eller lönekostnaderna. Det här borde dock aktieägarna väl fatta och godkänna.

Det finns ett talesätt som säger att man kan inte äta kakan och ha den kvar. I denna kontext betyder det att man helt enkelt inte kan vara en aktieägare och kämpa för företagets bästa intresse och samtidigt döma företagsledningens kostnadsbesparingar.

Om ledningens avsikt att göra företagets kostnadsstruktur konkurrenskraftig inte tilltalar en aktieägare borde denne således kanske sluta vara en aktieägare och skaffa en annan hobby. Då skulle också andra aktieägare få möjligheten och mer tid att ställa ledningen några relevanta frågor under bolagsstämman, till exempel om företagets strategi och framtidsvision – som nu blev helt obehandlade.

jaakko aspara, professor i marknadsföring

helsingfors