Tusan bövlar vilka skomakare!
Aleksis Kivis sockenskomakare får nytt liv på Teater Universums scen med hjälp av rytmiskt ordbruk och fysisk teater.
Text: Aleksis Kivi. Översättning: Niklas Groundstroem. Regi: Juha Hurme. Scenografi: Markku Hernetkoski. Ljus: Ada Halonen. Kostym: Soile Savela. På scenen: Niklas Groundstroem, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Gogo Idman, Aleksi Klöve, Åsa Nybo, Paul Olin, Oskar Silén, Elin von Wright. Premiär på Teater Universum 31.3.
Vissa finländska fenomen kan vara svåra att förstå. Till exempel kan man undra hur en lekfull tävling i fingerkrok kan leda till att en medtävlare kör kniven i ryggen på en annan. Aleksis Kivis Sockenskomakarna bereder en viss förståelse för hur dylika situationer kan uppstå. Pjäsen från 1864 ger en unik inblick i just den destruktiva sidan av den finländska folksjälen.
När Sockenskomakarna gör comeback på svenska på Teater Universums scen verkar det kollektiva medvetandet vara intakt. Protagonisten Esko ( Gogo Idman) studsar runt som en ilsken känguru och hötter med knytnävarna medan hans spritglada bror Iivari ( Elin von Wright) vaknar upp till den ångestfyllda insikten om att han supit bort byns pengar. Roligt, rått men ändå godmodigt skildras redneckFinland. Och någonstans under den obehandlade ytan finns en antydan till en mer civiliserad sida av vårt folk. Socknen håller ihop i vått och torrt och kan tolkas som grunden till välfärdsstaten.
Nävar och munnar dansar i Sirius Teaterns och Teater Mars samproduktion som i Niklas Groundstroems rytmiska nyöversättning bär namnet På friarstråt.
Rummet nyttjas effektivt i Juha Hurmes fartfyllda regi som vilar på en stabil stenfot av buskis, slapstick och improvisation. Kropp och stämma får fylla Betanias gamla bönesal där ett par kyrkbänkar och målade fonder utgör kulisserna. Tablåernas naivistiska motiv med stugknutar, talldungar, kullerstensgator och rustika krogar utstrålar en gammaldags charm. De anspråkslösa ljungblommorna som målats på scengolvet för tankarna till den finska originaltiteln Nummisuutarit, där förleden nummi syftar på momark.
Oslagbart radarpar
Sockenskomakarna är minsann ett märkligt folk. De super och svär men hyser ändå en överdriven respekt för byråkratin. Låter det bekant? När Topias ( Paul Holländer) och Martta ( Nina Hukkinen) ska gifta bort sin son Esko kallas kantorn Sepeteus till huset. Högtidligt författar Niklas Groundstroems kantor vigseltillståndet och brutalt handgemäng hotar bryta ut när bomärkena ska tecknas ner.
Scenen visar också hur otroligt väl Holländer och Groundstroem spelar ihop. Man kiknar av skratt när Holländers bondska Topias och Groundstroems stela Sepeteus kommer i gång med sitt självgoda snack över några supar. Vansinnet lyser igenom den behärskade ytan hos kyrkans man som ett tu tre förvandlas till en manisk hämnargud. Kontrasten till Topias varma, grovkorniga habitus ger bördig jord för att en unik personkemi ska uppstå. Egentligen skulle radarparet förtjäna en helt egen show.
Men intelligent komedi är en konstart och att hitta karaktären är inte lika enkelt för alla i ensemblen. Det leder till att några nyckelscener helt saknar sting och vissa av pjäsens dråpligaste typer förefaller lite bleka. Kanske hade en starkare och jämnare fördelad personregi hjälpt. Nu understryks vissa karaktärers grovhet bara genom ökad röstvolym och som bekant har skrik en slitsam effekt på både själ och trumhinna.
Men trots ojämnhet går pjäsens höjdpunkt – den katastrofala bröllopsfesten – i lås. Här kan man luta sig tillbaka och njuta av det raffinerade fysiska uttrycket. Gogo Idman underhåller i rollen som den dumdristiga Esko vars skiftande sinnelag i rasande takt kastar honom mellan sorgmod och ilska. Det slår gnistor i samspelet mellan Idman och Oskar Silén, både i tvekampen på bröllopet och när Silén tar sig an rollen som den mjäkiga skräddaren Antres och får smaka på Eskos heta temperament.
Trots att texten är ålderdomlig och mastig fungerar den organiskt på scenen. Replikerna tolkas tydligt och melodiskt. Jag gillar det kreativa bildspråket i smädelserna och de barnsliga litaniorna av skällsord som skogsnisse, tjurkalv och timmerbagge. Groundstroem ger nationalskalden en värdig språkdräkt och kantor Sepeteus visdomsord håller därmed streck: Strömmingen blir inte skämd i salt.