Ingen vet vart Ryssland är på väg
Vladimir Putin har varit Rysslands starke man i tolv år. Paradoxalt förefaller hans återkomst till presidentämbetet att skapa betydande osäkerhet om vilken riktning utvecklingen i Ryssland kommer att ta.
Dynamiken i det ryska samhället är i dag en annan än för bara ett halvår sedan, vilket demonstrationerna kring dumavalet och skiftet på presidentposten visar. Regimens oförmåga att gå till rätta med korruption och rättslöshet utmanas öppet.
Det kommer att krävas framsynthet av statsledningen om den framtidstro som gick förlorad under finanskrisen 2008–2009 skall kunna återskapas. Över en miljon välutbildade ryssar har lämnat landet under de senaste fyra åren och ryssarnas önskan att lämna landet för gott är fortfarande betydande (11 procent enligt The Moscow Times 26.3). Penningflödet ut ur landet speglar stämningen, det mer än fördubblades på bara ett år till 84 miljarder dollar 2011.
Den tilltagande instabiliteten i det politiska läget i Ryssland liksom sårbarheten i landets ekonomi håller på att bli föremål för en offentlig debatt både inom och utanför landet. Detta kommer dock sällan till uttryck i officiella ställningstaganden, vilket väcker frågan om den västliga politiken gentemot Ryssland bygger på en riktig uppfattning om situationen.
Det förefaller som om varken klyftan mellan ambitionerna och resurserna bakom den ryska utrikespolitiken eller sambandet mellan den interna utvecklingen och Rysslands agerande i det internationella samfundet skulle analyseras öppet och tillräckligt ingående.
Det behövs en insiktsfull offentlig debatt inom EU om unionen någonsin skall lyckas driva en följdriktig gemensam rysslandspolitik. Bland annat följande frågor måste ställas: Kan vi vänta oss tillväxt och stabilitet eller stagnation och slumpmässiga vändningar? Håller de rådande maktstrukturerna och vad händer om de inte gör det? Hur påverkar utvecklingen inom Ryssland landets utrikesrelationer? Vad skall EU och Rysslands grannländer bereda sig på?
Att likgiltigheten och misstron mot politiken och samhällspåverkan skulle förbytas i ilska och engagemang var svårt att ana. Tanken på att tiotusentals människor skulle ge sig ut på gatorna för att kräva respekt och rättvisa val hade känts overklig ännu den 24 september 2011 då Vladimir Putin gav det upprörande beskedet om att han och Dmitrij Medvedev redan 2007 kommit överens om att nu byta poster. Att Putin sedan skulle bli offentlig måltavla för att en kallsinnig maktelit nonchalerat sina medborgare och deras behov visade att ”samhällskontraktet” från hans föregående presidentperiod var brutet.
Två faktorer gjorde protesterna möjliga: en medelklass hade vuxit fram i de stora städerna och antalet användare av internet och sociala medier hade ökat explosionsartat (35–50 miljoner dagligen uppkopplade användare). Ett viktigt utrymme för fri åsiktsbildning har uppstått i ett statskontrollerat mediesamhälle. Att Putin nu skulle gå in för en demokratisering och en äkta modernisering av ekonomin verkar osannolikt. Kan han ge avkall på det kontrollbehov som utmärkt hans maktutövning hittills? Kan ett samhälle som inte godkänner öppen debatt utrota korruptionen och förnya sig? Putins utbrott efter valförrättningen talar inte för att han är villig till egentliga eftergifter eller att inle-
”Att Putin skulle bli offentlig måltavla för att en kallsinnig maktelit nonchalerat sina medborgare och deras behov visade att ’samhällskontraktet’ från hans föregående presidentperiod var brutet.”
da en dialog med oppositionskrafterna.
Också om gatuprotesterna kan ha burit i sig fröet till en utveckling i riktning mot större öppenhet och demokrati, skall betydelsen av demonstrationerna inte överskattas. Makthavarna har medel att slå ned protester men kan bli trängda av andra krafter.
Landets ekonomer har varnat för följderna om det inte blir fart på de ekonomiska reformerna, som bland annat förutsätter att rättsväsendets oberoende och funktionsduglighet säkerställs. Utbildningen, hälsovården, pensions- och skattesystemen måste dessutom reformeras och stora satsningar göras på infrastrukturen. Hur detta går ihop med Putins vallöften och de stora satsningarna på det militära försvaret är oklart.
Att Putins lojala finansminister Alexej Kudrin avgick i fjol visar att makteliten står delad. Vi vet inte vilka styrkeförhållandena är och de kan växla. Problemen växer om reformerna uteblir och då kan makteliten börja uppleva Putin som en börda. Det krävs genuina reformer som förbättrar människornas trygghet och levnadsvillkor om nuvarande samhällsordning skall bestå. En politisk dialog mellan den styrande makten och oppositionskrafterna måste också till om utveckling och samhällsfred skall råda.
Rysslandskännaren Hiski Haukkala vet att det inte är möjligt att ve- ta om Ryssland kommer att gå mot öppenhet, utveckling och stabilitet eller om de inre spänningarna, osäkerheten och eftersläpningen i samhällsutvecklingen får övertaget. I sin bok Suomen muuttuvat koordinaatit föreslår han en dubbelstrategi för Finland som gott och väl kunde gälla hela EU. Det gäller att planera för bägge eventualiteterna.
Det positiva scenariot öppnar alla möjligheter för ett förtroendefullt och fruktbart samarbete med Ryssland. I det pessimistiska scenariot ratificeras knappast Wto-avtalet, handelshindren och oklarheterna om spelreglerna på energimarknaden består, den europeiska säkerhetsstrukturen ifrågasätts och så vidare. Om den ryska statsledningen känner sig trängd i hemlandet kan grannländerna emotse oväntade utspel och påtryckningar, också trycket på invandring till dessa länder skulle öka.
För att kunna lägga upp en fungerande Rysslandspolitik måste beslutsfattarna få tillgång till bästa tänkbara sakkunskap. Finland har en omfattande expertis som dessvärre saknar en struktur som skulle ge den möjlighet att effektivt betjäna politiker och andra beslutsfattare med aktuella analyser. Finland behöver en stark tankesmedja med inriktning på Ryssland och borde muta in sig som ”Rysslandsexperten” vid EUISS (EU:S institut för säkerhetsforskning) på samma sätt som Finlands Bank betjänar Europeiska centralbanken.