Inget att fira, tyckte många Helsingforsare
Åboborna var sårade in i hjärterötterna, men inte heller alla helsingforsare gillade kejsarens beslut om Finlands nya huvudstad. Fiskare och bönder som bodde i Kronohagens ruckel skulle inte bara bli av med sina hem, de skulle också få betala räkningen.
På söndag har det gått 200 år sedan tsar Alexander I äntligen kunde besluta var storfurstendömet Finlands huvudstad skulle ligga. Dragkampen mellan Åbo och Helsingfors slutade med en kupp då generalguvernören Gustaf Mauritz Armfelt gick upp till kejsaren med ett färdigt beslut i näven. Tsaren som hade hoppats att finnarna kunde enas undertecknade dokumentet den 8 april 2012.
Professor Matti Klinge, vars bok Huvudstaden – Helsingfors och Finska Staten 1808–1863 utkommer på torsdag (i slutet av månaden på svenska), berättar vad som fick Alexander att välja Helsingfors.
– Kriget mot Napoleon rasade fortfarande. Ingen kunde med säkerhet säga hurdan freden skulle bli. Man kunde inte utesluta att Sverige kunde få tillbaka en del av Finland i något slag av bytesaffär. Bland annat därför väntade kejsaren tre år med beslutet om huvudstad.
– Under hela tiden var helsingforsarna mycket aktiva. Ända sedan Borgå lantdag 1809 hade en grupp framträdande borgare i staden drivit sin sak. Åboborna motsatte sig förstås tanken.
– Då gav Sveriges nye regent Jean Baptiste Bernadotte Alexander löftet att vad som än händer så kommer Sverige inte att göra anspråk på Finland. Samtidigt som kejsaren måste resa till fronten och ett nytt slag mot Napoleon fredades gränsen mot Sverige.
– Då slog Armfelt till och övertalade den resklara kejsaren att välja Helsingfors. Armfelts motiv var enkla att omfatta. Viborg var för nära S:t Petersburg och Åbo för långt borta men i gengäld för nära Stockholm.
Helsingfors: en liten håla
Klinge understryker att Helsingfors 1812 var en liten håla med 4 000 invånare som hade vuxit i skuggan av fästningen Sveaborg.
– Det bodde till och med fler människor ute på Sveaborg än i Helsingfors. Men fästningen hörde inte till staden utan var en del av Ryssland, underställd Marinministeriet i S:t Petersburg.
– Det fanns rika handelsmän i Helsingfors som gjorde lönande affärer med Sveaborg. Till exempel krögaren Sinebrychoff drev sju krogar ute på fästningen, och nästan lika många inne i staden. Helsingfors var en viktig handelsstad. Längs stranden låg magasinen tätt, fulla med varor färdiga för export eller import.
– Men många helsingforsare bodde i trånga ruckel i det som vi i dag kallar Kronohagen. Strandlinjen bestod av branta klippor och täta vassruggar. Och området bakom staden var sumpmark. Många blev tvungna att flytta ur vägen för det nya Helsingfors.
Unikt byggprojekt
När budet kom 1812 att Helsingfors blir huvudstad var det inte många som såg några möjligheter för en storstad att växa fram på den vindpinade skärgårdsudden. Med undantag för regeringsrådet Johan Albrecht Ehrenström.
– Allt gick snabbt. På bara tjugo år hade området runt Senatstorget byggts upp. Man sprängde bort berg, fyllde ut havsvikarna och byggde breda parallella gator. Först blev de stora kasernerna Sjöekipaget och Gardeskasernen klara. Sedan byggdes generalguvernörshuset vid Senatstorget där kejsaren bodde och den stora balen ordnades 1819. Sedan följde Senaten och alla universitetsbyggnader och sist Nikolajkyrkan och universitetsbiblioteket.
– Till 1819 blev den tidens stora paradgata Unionsgatan klar. Helsingforsarna ville döpa den till Alexandersgatan, men kejsaren sade nej. Det var den nya kejsaren Nikolaj I som senare gav dåvarande Fredsgatan namnet Alexandersgatan. En mindre gata i Kronohagen fick ärva namnet Fredsgatan.
– Unionsgatan var mycket besvärlig att bygga. Det tog fyra år för att den blev så bred och måste dras över höga berg, till exempel backen ner från Universitetsbiblioteket till Senatstorget, och genom djupa raviner, till exempel där Forsthuset står norrut från kyrkan.
Att en liten stad på kort tid genomgår en total ansiktslyftning som Helsingfors är unikt, säger Matti Klinge.
– Det finns städer som byggts upp från ingenting som S:t Petersburg, även om det vid Nevans mynning fanns byggrester från svenska Nyen. Washington byggdes upp från ingenting, liksom Ankara och Brasilia. Helsingfors är i gott sällskap ...
Vem betalade för detta jätteprojekt?
– Finland. Principen under hela den ryska tiden var att Finland inte får kosta Ryssland någonting, i gengäld behöver inte Finland bekosta någonting för Ryssland.
– Ingen ska tro att finländarna utan protester betalade för uppbyggandet av Helsingfors. Tvärtom bråkade man mycket, framför allt i andra delar av landet där man ifrågasatte varför man skulle betala för Helsingfors.
– På den tiden fattades inte beslut i demokratisk ordning så Ehrenström kunde avfärda alla protester med att folk inte förstod sitt eget bästa utan tvärtom led av dålig smak. Och eftersom Helsingfors var hela Finlands huvudstad skulle hela Finland vara med och betala, ansåg man.
– Det var Ehrenström som ledde byggarbetet tillsammans med sin chefsarkitekt Engel och hans assistent Anders Kocke. Varje morgon samlades några hundra sprängare, murare och hantlangare hos Kocke för att få dagens uppdrag. På kvällen gick Kocke till Ehrenström för att få hans signatur på dagslönerna som skulle betalas ut.
– Minst lika viktig var ministerstatssekreteraren i S:t Petersburg, Robert Henrik Rehbinder. Han föredrog finska ärenden för kejsaren som godkände byggplanerna. Rehbinder som hade sin post mellan 1814 och 1841 var mycket central för Helsingfors uppbyggnad.
Alexandria
Ursprungligen fanns planer på att Finlands huvudstad skulle heta Alexandria.
– Det var sannolikt i S:t Petersburg man tyckte att det var ett lite väl ambitiöst namn åt en så liten stad som Helsingfors. Och kejsaren själv ville inte döpa orter och gator efter sig själv så förslaget förföll.
För Åboborna dröjde det länge att acceptera rollen som andra stad efter uppstickaren Helsingfors.
– Det sista försöket att profilera sig gjorde Åbo 1863 då man föreslog att järnvägslinjen skulle dras från S:t Petersburg över Riihimäki till Åbo därifrån sjöförbindelse fanns till Stockholm.
– Linjen drogs från Helsingfors. Redan tidigare hade först statsför- valtningen och sedan universitetet flyttat till Helsingfors. Därmed blev Helsingfors politisk och intellektuell huvudstad. Det var i Helsingfors den tidens intellektuella som Runeberg, Snellman, Lönnrot och Topelius byggde upp en finsk identitet. Helsingfors tidningar blev småningom de viktigaste även om Åbo länge tävlade om att vara främst. Det var de intellektuella och studentvärlden som skapade den politiska medborgaranda som ledde till lantdagen.
– När ångbåtarna kom levde Brunnsparken upp som badort. Export och import av varor skedde fortfarande på segelskutor. Men badgäster som var beroende av en strikt tidtabell tog ångbåten.
Avsked som pågår än
Skilsmässan från Sverige har kallats ”Det långa avskedet”. Enligt Matti Klinge fortgår det än.
– Även om freden i Fredrikshamn innebar att undersåtarna hade två år på sig att bestämma om de var svenskar eller medborgare i storfurstendömet Finland fortsatte kontakterna till Sverige att vara täta.
– I finländska tidningar från 1800-talet finns mängder av annonser för svenska böcker. Svenska förlag visste att de hade en betydande marknad i Finland. August Strindberg sålde en tredjedel av sin upplaga öster om Ålands hav.
– Än i dag är svenska förlag väl medvetna om sina finländska läsare.
Vad hade hänt om Helsingfors inte skulle ha blivit huvudstad?
– Läget med skyddad djuphamn bakom Sveaborg, men invid öppna havet, är mycket speciellt. Därför skulle Helsingfors i vilket fall som helst ha vuxit som en betydande sjöfartsstad. Kanske staden i dag skulle vara i samma storleksklass som Uleåborg, eller Vasa, vem vet?
– Men var annanstans kunde huvudstadsprojektet ha lyckats?