Den medmänskliga krigsfotografen

Ett minne från Bagdad: Sami al-nubani tar emot oss i dörren. Han är nyvaken och orakad. Trött efter ännu en natt ute på gatorna där han vaktat sitt och grannarnas hus för de tjuvar och vandaler som kommit i spåren efter den amerikanska ockupationen.

Bakom honom kommer hans fru Iman och lilla Rani, nyss fyllda sex.

Carina! ropar de alla, när de ser den långa, smäckra fotografen med sin blonda Tintintofs.

Carina Appel hade varit på en reportageresa före kriget då hon besökt samma familj. Men till skillnad mot många av sina kolleger, både skrivande och plåtande, som tar sig genom oroshärdarna och tänker på sina kontakter som tillfälliga, utbytbara röster och motiv, såg Carina människor. Människor av kött och blod, med tankar, känslor och drömmar. Människor som hon mötte inte som objekt utan med värme och förståelse. Människor som svarade med att älska hennes smittande leende, rättframt vänliga sätt, hennes humor och medmänsklighet.

”Men en dag för något år sedan hade hon fått nog. Hon hade sett tillräckligt av lidande och konflikter som inte närmade sig en lösning, hört tillräckligt mycket skottlossning, tomma slagord och meningslös politisk retorik.”

Det avspeglades också i hennes bilder.

Som hennes kollega älskade man inte bara allt detta, men också hennes professionalism, hennes noggrannhet, hennes oräddhet som aldrig slog över i dumdristighet. Hon var bra i fält, som vi brukar säga. En överlevare. Någon man gärna vill ha nära sig när det smäller.

Mitt första möte med Carina Appel var på ett kafé i centrala Jerusalem. Hon hade nyligen kommit tillbaka från kriget i Afghanistan dit hon kom på hästrygg.

Nu skulle hon dokumentera den uppblossande palestinska intifadan, och bosatte sig för det ändamålet i Betlehem, ett getingbo av beväpnade, rivaliserande motståndsmän och dagliga israeliska räder och beskjutningar.

För Hbl bevakade vi demonstrationer, stenkastning och korseld runt om på Västbanken och Gazaremsan. Vi var i Betlehem när de israeliska stridsvagnarna rullade in och när den israeliska armén belägrade Jesu Födelsekyrka där de beväpnade palestinska milismännen tagit skydd.

I Bagdad, dit vi kom samtidigt som den amerikanska armén, sov vi på golvet i en stängd antikaffär medan automatelden smattrade utanför när plundrande gäng drog fram genom natten.

Det kunde bli jobbigt ibland, men Carina var alltid den sista att tappa humöret.

Carina blev snabbt en av de mest populära och efterfrågade fotograferna. Det blev flera resor, flera krigshärdar. Först som pressfotograf, sedan som tv-fotograf för Yle, norska NRK och danska DR. Alla ville jobba med Carina.

Men en dag för något år sedan hade hon fått nog. Hon hade sett tillräckligt av lidande och konflikter som inte närmade sig en lösning, hört tillräckligt mycket skottlossning, tomma slagord och meningslös politisk retorik.

Hon ville hem till byn, till sin mamma och sina systrar; vänner och släktingar i Finland. Börja om där hon började.

Det är inte många av mina kolleger jag kan, eller skulle vilja, tänka mig med en motorsåg i handen. Men bilden av Carina som med sin vanliga noggrannhet och säkerhet röjer skog för att bereda plats för sitt nya hus i Sideby känns helt naturlig.

Ända till dess att en gubbsjuk farbror smyger sig på henne, skjuter henne i ryggen och sedan fegt tar sitt eget liv.

En gång för mycket hade Carina delat med sig av sitt vänliga leende.

Hade Carina något fel var det att hon var vänlig mot alla, också dem som ville henne illa, säger Elia, Carinas stora kärlek och sambo under flera år.

Men glöm inte att säga att hon var en ängel, tillägger hon.