”Låt också de osynliga barnen
FN:S barnfond storsatsar på att barn med funktionshinder ska bli en del av samhället – på riktigt. Ett steg är att ge dem möjlighet att gå i samma skola som alla andra. – Det handlar om rättigheter, inte om välgörenhet, säger Unicefs Rosangela Berman-biel
Föräldrarna skäms över dem, grannarna vänder dem ryggen och myndigheterna placerar dem på institution. Runtom i världen lever miljontals barn gömda på grund av att de har någon form av funktionshinder.
Det får vara nog nu, ansåg FN 2006 då generalförsamlingen godkände konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
– Det var milstolpen som gav alla organisationer mandat att arbeta för de funktionshindrades rättigheter, säger Rosangela Berman-bieler på besök i Helsingfors.
Hon är sedan ett år tillbaka rådgivare för Unicef i frågor som gäller barn med funktionshinder, och nu storsatsar barnfonden på att trygga funktionshindrade barns rättigheter.
– De här barnen är de mest utfrysta i samhället. Vårt huvudsyfte är att göra barnen synliga och få folk att inse att de har samma rättigheter som alla andra barn, säger Berman-bieler.
”Naturlig del av samhället”
Personligen har hon närmare fyrtio års erfarenhet av att jobba för sina egna och andra funktionshindrades rättigheter. Berman-bieler har varit rullstolsburen sedan hon som artonåring råkade ut för en bilolycka i hemlandet Brasilien. Det var i mitten på 1970-talet och myndigheterna hade ingen aning om hur de skulle ordna det praktiska för funktionshindrade.
– Jag minns när vi försökte få arkitekturstuderande i Rio de Janeiro att förstå vikten av ramper. Efter det var jag helt säker på att min generation aldrig skulle få tillgång till ramper, men jag hade fel. De har till och med funnits i ganska många år redan.
Utvecklingen gör Berman-bieler glad, men inte nöjd. Det viktigaste arbetet just nu är att förändra omgivningens attityd till personer med funktionshinder.
– Vi är inte sjuka människor, utan en naturlig del av samhället. Det är inte vi som ska anpassa oss till samhället utan samhället som ska anpassa sig till oss.
I många länder är barnen fortfarande institutionaliserade, bland annat i Östeuropa. Här arbetar Unicef på att få länderna att gå från institutionalisering till det som kallas inkluderande utbildning.
I praktiken betyder det att barn med funktionshinder ska få gå i skola med sina syskon och grannens barn, i närheten av sitt hem och få samma kvalitet på utbildningen som alla andra barn.
– De flesta länder i Östeuropa har ratificerat Fn-konventionen och regeringarna är väldigt intresserade av skolgång från ett inkluderande perspektiv.
Ett positivt exempel kommer från
”Anställ funktionshindrade till nyckelposter i era organisationer och ministerier.” ROSANGELA BERMAN-BIELER Unicef
Montenegro, där en opinionsundersökning visade att en majoritet av medborgarna ansåg att barn med funktionshinder hörde hemma på institutioner och att de absolut inte ville se dem i samma klass som de egna barnen.
Unicef drog i gång en kampanj och gjorde barnen till talespersoner för sina egna rättigheter.
– Efter kampanjen hade folkopinionen gjort en helomvändning, säger Berman-bieler.
Hon jämför med ointresset i regionen för tio år sedan.
– När vi kommer att se förändring i praktiken vet jag inte, men den kommer, säger hon och fortsätter viskande och med en glimt i ögat:
– Kanske om femtio år.
Attitydproblem i Finland
Inte ens i långt utvecklade länder är det särskilt lätt att komma bort från diskrimineringen.
– Det handlar om att övertyga för-