Ett rop på hjälp
Det var väl ingen som blev hemskt förvånad över de nya forskningsrön som visar att de kommuner som skar ned mest i skolhälsovården under 1990-talet redan i början av 2000-talet hade betydligt högre utgifter för psykiatrisk specialsjukvård. Förvånande är inte heller slutsatsen att vården måste vara tillgänglig redan då vårdbehovet uppstår, frågan är vad vi väljer att göra med denna vetskap.
Det är kommunen som ansvarar för mentalvårdstjänsterna, men de nedskärningar som gjordes under 1990-talet har ofta blivit bestående, det vill säga man har aldrig återgått till den nivå eller det utbud av tjänster som man hade före lågkonjunkturen. Detta syns till exempel inom skolhälsovården, som ännu 2008 tilldelades mindre pengar än 1994.
I dagsläget är vårdköerna inom mentalvården långa och förebyggande vård nästintill omöjlig att få. I Helsingfors hänvisas också akuta fall till en plats i kön, och situationen är ännu svårare för dem som vill ha vård på svenska. För den enskilda individen gäller det alltså att ha både tid och energi för att kämpa för sin rätt till vård, något som tenderar att bli svårare ju sämre man mår.
Men man förväntas också administrera den egna sjukdomen med allt vad det innebär av läkemedel och doseringar, läkarbesök och terapisessioner. En läkare kan ordinera en viss medicin, ge anvisningar om dosering och medicineringens längd, och kanske säga något om övrig vård – till exempel terapi. Men det är upp till patienten att fatta beslut om terapi, ofta ett högst ekonomiskt beslut, och att hitta och välja terapeut.
Terapeuten ger terapi och kan säga något om framstegen på det området, men inte om den medicinering som läkaren har ordinerat eftersom terapeuten saknar medicinsk kompetens. Det är alltså endast patienten som har en översikt över den egna vården och utvärderar sitt vårdbehov, som kontaktar läkare för att förnya recept eller ändra på doseringen och som förväntas avgöra när det är dags att trappa ned på medicineringen.
Kanske är det lättare att förstå sig på fysiska åkommor, men psykiska störningar är inget annat än allmänt förekommande sjukdomar. Enligt statistiken lider 15–25 procent av ungdomarna i Finland av någon form av psykisk störning. Mellan 5 och 10 procent lider av allvarlig depression, 5–15 procent av så allvarlig ångest att det klassas som psykisk störning. Ofta handlar det ändå inte om någon kronisk diagnos utan om sjukdomar som kan behandlas, men då måste mentalvården kunna svara på de vårdbehov som barn och unga har, och i ett så tidigt skede som möjligt.
Enligt regeringsprogrammet skall tillgången till mentalvårdstjänster utvecklas, frågan är vad som händer med den ambitionen då pengarna fördelas. Faktum är ändå att kommunen i längden inte har råd att låta bli att investera i mentalvårdstjänster för sina invånare.