Kommunreformen döljer flera paradoxer

Kommunreformen går vidare. Just nu formulerar kommunerna sina ställningstaganden till kommunarbetsgruppens betänkande, genom att säga ja eller nej till kommunindelningsutredningar och bedöma hur väl arbetsgruppens tankar passar in på den egna kommunens framtid.

Vad svarar kommunerna då egentligen på? Vilka är alternativen?

Vi är inne i en process som verkar på två plan. På det nationella planet handlar det om hur vårt välfärdssamhälle skall organiseras. Har vi ett starkt lokalt självstyre i framtiden och hur skall kommunerna se ut för att de skall klara framtidens utmaningar? På lokalplanet handlar processen om hur vi tror oss kunna samarbeta eller slå oss samman med grannen för att få en optimal kommunstruktur som möjliggör effektiva och kvalitativa servicelösningar, något som minsann behövs med de demografiska och ekonomiska utmaningar vi står inför.

De lokala avgörandena är naturligtvis synnerligen viktiga men sambandet mellan varje lokalt beslut och helheten borde lyftas fram betydligt oftare.

När Kssr-reformen lanserades fick kommunerna ta ställning till om man borde gå in för starkare primärkommuner eller bilda stora distrikt för social- och hälsovården. Svaret från kommunerna var då ett klart ja till modellen med starka kommuner. Regeringen har nu klart sagt ifrån att den också föredrar starka primärkommuner framför oklart styrda distrikt.

När kommunerna svarar hur de vill ha det i sin kommun, om de vill gå ihop med grannen eller inte, ger de samtidigt i praktiken sitt stöd för antingen starkare primärkommuner eller en distriktsmodell i hela landet. Att fortsätta som förut är knappast realistiskt, inte ens oppositionen tror på det alternativet. Alla partier är för en stor kommunreform, de har bara olika uppfattning om hur den skall se ut.

Många kommuner motsätter sig sammanslagningar med hänvisning till kommunal självbestämmanderätt. Blir de så många att regeringen inte vill köra igenom reformen kan resultatet paradoxalt nog blir den kraftigaste försvagningen av den lokala självstyrelsen någonsin. Om regeringen inte förmår åstadkomma starka primärkommuner, tvingas man sannolikt ta till den andra modellen, distriktsmodellen.

Den modellen handlar inte om dagens små samarbetsområden utan om verkligt stora mastodontdistrikt, minst lika stora som sjukvårdsdistrikten. Lyfter man bort socialoch hälsovården från kommunen och kanaliserar statsandelarna direkt till distrikten har man tagit bort hälften av det som en gång kallades kommun och en kommun utan helhetsansvar för välfärden, utan social- och hälsovård, är inte längre en kommun i dess egentliga betydelse.

Svenskans ställning är en viktig fråga i kommunreformen. En del kommuner motsätter sig reformen för att den skulle försvaga svenskans ställning i den egna kommunen och därmed äventyra servicen på modersmålet. Också här döljer sig en paradox. Flyttar man bort socialoch hälsovården från kommunerna skapar man samtidigt stora distrikt av vilka sannolikt inget skulle ha svenska som huvudspråk.

I sin iver att värna om svenskan i den egna lokala miljön kan kommunen alltså medverka till att hälften av den kommunala servicen styrs av organisationer där svenskan helt saknas i förvaltningen. Det som man trodde skulle stärka svenskans ställning skulle leda till en aldrig förut skådad försvagning.

Det är inte lätt att ta ställning till kommunreformen. Goda lokala lösningar kanske leder till en omöjlig ekvation på det nationella planet. Är vi beredda att försöka fälla reformen fast vi inser vilka risker vi då tar? Alternativen är inte starka kommuner eller att fortsätta som förr. Alternativen är starka primärkommuner eller försvagade kommuner och socialoch hälsovårdsdistrikt.

Javisst, det kan finnas ett tredje alternativ – att fortsätta bråka om hur vi vill ha det. Det är det sämsta alternativet, det är dags för staten att ta sitt ledaransvar för välfärdens framtid, kommunerna klarar inte av att leva i ovisshet om framtidens strukturer år efter år.

Folke Öhman, kommundirektör

Pargas