Cohen i närbild
Såg ni dokumentären Bird on a Wire på Teema nyligen? Då är ni att gratulera. Jag vet inte när jag själv skulle ha sett ett lika intimt musikerporträtt.
I filmen följer vi Leonard Cohen under hans första stora Europaturné våren 1972, en tid då den kanadensiske sångarens första popularitetsvåg nått sin kulmen. Parallellen till D. A. Pennebakers klassiska Dylan-dokumentär Don’t Look Back är förstås given. Skillnaden är att Dylan anno 1965 var en brådmogen och lagom kaxig tjugofyraåring – när Palmer spelade in sin film var Cohen redan trettiosju och hade ett flertal uppmärksammade diktsamlingar och romaner bakom sig. Regissören Tony Palmer var inte heller han någon dununge utan hade vid denna tidpunkt redan gjort ett flertal rockdokumentärer, bland annat om Cream, Ginger Baker och Frank Zappa.
Mellan tittningarna lyssnar jag på Cohens pinfärska platta, Old Ideas, och noterar att han ägnar sig åt karaktäristiskt självgissel: “I love to speak with Leonard / He’s a sportsman and a shepherd / He’s a lazy bastard / Living in a suit.” Den milda självironin är lika påtaglig i den fyrtio år gamla dokumentären som när Cohen under varje konsert improviserar fram en helt ny låt, som inte sällan är ett slags travesti på hans eget idiom.
Här finns också flera andra oförglömliga scener. Som när en påtänd Cohen plötsligt beslutar sig för att raka sig före ett extranummer. Eller när två påstridiga tyskar vill ha pengarna tillbaka efter en misslyckad konsert (ljudåtergivningen strejkade under i stort sett hela turnén) och sångaren själv pungar ut med några tiodollarsedlar. Eller när han uppträder i Sportpalast i Berlin – där Joseph Goebbels höll sitt beryktade tal i februari 1943 och frågar publiken: ”Wollt ihr den totalen Krieg?”
Filmen fick mig att minnas första gången jag själv såg Cohen live. Det var i Ishallen mot slutet av 80-talet. Cohen hade precis gett ut I’m Your Man, lagt gitarren på hyllan och plockat fram synten. Jag råkade ramla över min taffligt skrivna recension härom året och kunde notera att jag redan då avfärdade gubben som Old School. Vem skulle ha trott att karln fortfarande gör världsturnéer ett kvarts sekel senare?
Ett udda tips om man vill fördjupa sig i den mångskiftande Cohenlitteraturen är den svenske poeten och översättaren Peter Lindforss’ Mannen som förstörde mitt liv (Ellerströms 2006).
Lindforss hör till konnässörerna. Han damp ner på den grekiska ön Hydra 1981, råkade slå sig i slang med Cohen på en uteservering och blev vän med en poet han beundrat sedan tonåren – en relation som sedan dess upprätthållits genom ett imponerande antal besök på grekiska krogar och i inrökta omklädningsrum bakom scenen.
Må vara att texten stundom är mer inriktad på författaren än bokens objekt, men det kvittar. Här finns underhållande ögonblicksbilder ur Cohens liv, intressanta återgivna dialoger mellan de två männen – och så är Lindforss så insnöad på Cohens lyrik att det hela utmynnar i fyndiga tolkningar av låttexterna.
Ett axplock från den nya skivan vittnar om att Cohen inte förlorat något av sin egenart. En ny platta lär vara under arbete, men redan här finns tongångar som vittnar om att sångaren grubblar på det förestående avskedet:
”Going home/without my burden/going home/behind the curtain/going home/without the costume/that I wore.”