I väntan på undergången
END 2. SE ENSEMBLE i Tempelplatsens kyrka 8.4. Dirigent: Erkki Lasonpalo. Solist: Robert Näse, baryton. Dukas, Musorgskij, Mahler, Premru, Barber, Tomasi.
Ungdomliga Se ensemble lider åtminstone ingen brist på idéer. För det ödesmättade året 2012 har man designat en konsertserie, END, utgående från Mayakalenderns slut 21.12, som många tolkat som världens undergång, men som med litet god vilja kanske även kan ses som början på en ny, kanske rentav bättre, tidsålder.
Varje konsert i serien behandlar undergångsstämningar utifrån olika perspektiv och infallsvinklar och i den på påskdagen infallande END 2 konfronterades vi med såväl ruggiga häxsabbater och strävan efter odödlighet som ett regelrätt långfredagsunder.
Det var den här gången bleckets och slagverkets tur att stiga fram i rampljuset och den som är allergisk mot orkestermusik i blåsarrangemang gjorde bäst i att hålla sig borta. I och för sig inleddes konserten med ett originalstycke, den snärtiga öppningsfanfaren ur Paul Dukas balett La péri, men Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n ur Mahlers Kindertotenlieder i brassättning accepterar man eller så ej. Siegfrieds sorgmarsch ur Wagnersgöt- terdämmerung hade, på grund av problem med notmaterialet, tyvärr fallit bort men ersättaren, Raymond Premrus In Memoriam för trombonkvartett, var en utmärkt stämningsfull ersättare.
Samuel Barbers Mutations from Bach, som baserar sig på passionspsalmen Christe, du Lamm Gottes, skänkte ett ögonblicks frid i mörkret, medan det naturligtvis är en smaksak om man anser att Musorgskijs En natt på Blåkulla hör hemma i kyrkan på kristenheten största festdag.
Henri Tomasi var ungefär jämnårig med Les Six-medlemmarna, som han även tog intryck av och vars musik hans spirituellt musikantiska produktion helt oförtjänt hamnat i skuggan av. Liturgiska fanfarer, ett slags konsertsvit ur operan Don Juan de Manara, är ett suggestivt stycke, som med sin avslutande långfredagsprocession på ett passande sätt knöt ihop den tematiska säcken.
Musicerandet var överlag förbluffande högklassigt och många musiker i ledet briljerade med snyggt utmejslade solon. Erkki Lasonpalo dirigerade, sin vana trogen, med insikt och engagemang och Robert Näse, som tyvärr bara fick den ena sången på sin lott, sjöng okonstlat och med värme i klangen.