Ditt och mitt sagobröllop
Jag har länge tänkt skriva en kolumn om TV2:S Satuhäät men skjutit upp det av olika orsaker. För det första är programmet både mer omtyckt och omtvistat än man kunde tro. Fråga vem som helst som sett serien, så gott som alla har en åsikt. För det andra är det svårt att försöka bena ut hur många olika synvinklar det egentligen går att se innehållet ur. Ett är åtminstone säkert: Yles bidrag till realitysåpagenren är bland det märkligaste vårt public service-bolag erbjuder just nu.
Till att börja med några enkla iakttagelser: grundidén i Satuhäät är att tv-teamet följer ett ”vanligt” par på väg att gifta sig. Man ber dem berätta om hur förälskelsen uppstod, vem som friade och hur festplanerna framskrider. I bakgrunden surrar en manlig voiceoverröst som trots det automatiska von oben-perspektivet anstränger
”Alltså framstår de euforiska känslotillstånden i Satuhäät som rätt banala tillfällen fyllda av klyschor.”
sig till bristningsgränsen för att så sakligt som möjligt beskriva familjekonstellationerna. Dessa har ofta någon form av mörkt förflutet, må det än vara skilsmässa, missbruk eller ständig ordlöshet. Här finns ingen skenbar brist på misslyckande eller tvivel, i stället tas allt bagage med in i bröllopet som får stå som symbol för den lycka som ännu förhoppningsvis kommer.
Man jagar alltså verklighetens kärlekshistorier, gärna kryddade med udda inslag som att vigselbevis tappas bort, bruden vill avboka hela festen eller att brudgummen visar sig vara bisexuell, naturligtvis ändå med ett lyckligt slut i form av förverkligat bröllop. Slutet gott, allting gott som voice-overrösten hävdar på slutet varje vecka.
Konceptet är märkvärdigt, inte minst på grund av produktionens så kallade neutralitet. Till skillnad från kommersiella motsvarigheter verkar Yle inte vilja hänga ut paren utan följa dem ”sådana de är”. Därför blir det publiken som avgör perspektivet vilket leder till att tit- taren själv måste jämföra sin syn på lycka med deltagarnas i serien. Och det är här krocken uppstår. För som poeten Aase Berg beskriver lycka i essäsamlingen Uggla, känns den alltid som en barnsligt idiotisk idyll, både ytlig och ansvarlös, utan vare sig tanke eller djup.
Alltså framstår de euforiska känslotillstånden i Satuhäät som rätt banala tillfällen fyllda av klyschor. Något som gör det nästintill omöjligt att skilja mellan sarkasm, allvar och glädje i sätten att försöka se serien. Och ändå drabbar Satuhäät nästan alla som tittar, kanske som en påminnelse om att allt inte är enkelt och hippt i livet, inte ens ett bröllop.