Korkea-aho vill ta kål på fördomar
Kaj Korkea-aho behandlar homosexualitet, tro och stamning i sin nya bok Gräset är mörkare på andra sidan.
Författaren Kaj Korkea-aho säger att han representerar en trippelminoritet: homosexuell, stammande finlandssvensk. I den nya romanen Gräset är mörkare på andra sidan behandlar han personliga upplevelser genom romankaraktärerna med ett tydligt budskap: alla ska ha rätt att vara den de är.
– En procent av befolkningen stammar och tio procent är homosexuella. Jag ger upprättelse åt många olika minoriteter, den här boken är månadens deal, skämtar han på Pleppovis, humorprogrammet som bjudit hela Svenskfinland på skratt.
Gräset är mörkare på andra sidan är en thrillerliknande uppväxthistoria om fyra barndomsvänner som samlas till en begravning i den österbottniska hembyn och om de mörka hemligheter som nystas upp. Liksom debutromanen Se till mig som liten är behandlar den nya boken, som utkommer nästa vecka, teman som skuld, skam och försoning.
Om debutromanen var mer ångestfylld så är det här överlag en mer hoppfull bok skriven av en mer hoppfull man, säger Korkea-aho.
– Jag skrev min debutroman som 24-åring. I dag är jag 29 år gammal och mycket roligare och gladare än jag var då. Efter mer än tjugo år i ett dammigt skåp med dåligt samvete och ångest är jag i dag mer harmonisk och lugn.
Vill hjälpa andra
Korkea-aho har också gjort sig känd genom sina insiktsfulla kolumner i Hufvudstadsbladet. I kolumnerna har han sedan sommaren varit öppen kring sin homosexualitet. Han kritiserar den ojämlika behandling man stöter på som homosexuell i Finland, ett land där kyrkan fortfarande delar in kärlek i passande och opassande.
– Jag har aldrig velat göra något nummer av att jag är homo. Samtidigt kände jag att om jag genom mitt skrivande kan vara en förebild för unga som inte vågar vara sig själva för att omgivningen fördömer dem så är det min plikt att göra det.
I en stark scen i den nya romanen berättar karaktären Christoffer för sin mamma att han förlovat sig med en man, vilket resulterar i att mamman låser in sig på sitt rum och gråter i flera timmar.
Korkea-aho har själv upplevt hur det är att komma ut som homosexuell i bibelbältet. Insikten om att han är homosexuell sammanföll med att han som fjortonåring blev aktiv i en konservativ församling.
– Ångesten som kom av tanken på att jag kommer att tvingas leva ensam hela mitt liv för att inte hamna i helvetet och ändå inte veta om jag har en plats i himlen för att jag känner annorlunda inuti ... Man kan få fel i huvudet av mindre, suckar han.
Han tycker att där borde ha funnits vuxna som kunnat säga åt honom att det var okej, att han var okej.
– I stället hade jag genast händer på mitt huvud som bad för att jag skulle bli frisk. Då var jag sexton år gammal.
Den nya romanen är inte självbiografisk, men samtidigt kan man läsa in Korkea-ahos egen kamp i flera av karaktärernas inre kamper.
– Det är fiktion, men jag använder mig friskt av egna erfarenheter. Den här gången har jag skrivit helt intuitivt och låtit berättelsen utvecklas av sig själv, och då är det naturligt att använda sitt eget liv som utgångspunkt.
Teg för att inte avslöjas
En annan sak som du talat öppet om är din stamning? – Ja, den är svår att dölja, säger han skämtsamt.
– I många år var jag hellre tyst än pratade för att dölja det. I dag är jag medveten om att jag kommer att stamma hela livet och har blivit mer du med min stamning.
Han säger att han sällan stammar när han träder in i en roll i radion eller på scenen. I den nya romanen stammar karaktären Loke, som liksom Korkea-aho arbetar med radio. Korkea-aho ville belysa den osäkerhet och skam som en stammande person ofta bär på.
– Stamning har mig veterligen aldrig beskrivits korrekt i romanform. När det skrivs i textform skriver man ofta ”k-k-k-kan” och ”b-bbror”, men det är inte så det fungerar. Man stammar mitt i ord, på vokaler, man sätter in extra ord, dreglar och spänner sig, förklarar han.
”Det är fiktion, men jag använder mig friskt av egna erfarenheter.”
Efter debutromanen, en uppgörelse med trångsynt religiositet, har han fått massor av brev. Ju mer diskussion och öppenhet, desto större chans att vi får ett mer hälsosamt religiöst klimat, säger Korkea-aho, som är noga med att poängtera att han inte har någonting emot religion och tro.
– Det jag inte tycker om är när man genom religionen försöker styra över andra människor.
Vilket är ditt förhållande till kyrkan i dag?
– Jag är fortfarande medlem i kyrkan och funderar väldigt mycket på andliga frågor och livets mening. Men i dag kan jag omöjligt ha någon annan hållning till personlig tro än att jag inte vet. Det är när man tror att man vet som det kan bli farligt.