Muminnostalgi

När jag fyllde nio år fick jag en bok som hette Mumintrollet i födelsedagspresent av mor och far. Boken bestod av svartvita tecknade serier som jag inte riktigt förstod mig på. Första episoden hette Mumintrollet blir förälskat och började så här: ”Jag undrar varför hjältinnan i en bok alltid är vackrare än den man har hemma.” Jag grubblade länge på vad detta kunde betyda. Vad är en hjältinna? Nej, jag förstod mig inte på Mumin och jag var nog lite besviken över att jag fått just den här boken och inte en Barbiedocka eller en Lotta-bok. Men eftersom jag var en mycket pliktskyldig liten flicka och eftersom mor och far säkert ansåg att Mumintrollet var god litteratur och något som varje finländskt barn borde läsa, läste jag boken om och om igen, pliktskyldigast, och småningom lärde jag mig tycka om Muminvärlden. Jag identifierade mig innerligt med Snorkfröken som blev mycket förnärmad när Mumintrollet blev förälskat i en cirkusprimadonna.

Jag växte upp, blev stor, och började intressera mig för annat än Barbiedockor och Lotta-böcker. Ord och språk blev mitt stora intresse och litteraturen upptog allt mer av min tid. Det blev också mitt yrke. Jag återvände till Muminvärlden och såg sådant i den som jag inte hade upptäckt som barn. Jag blev ännu större och fick en liten dotter. När hon lärde sig läsa gav jag henne min gamla Muminbok. Seri- erna var vid det här laget ganska solkiga och boken hade blivit lös i ryggen. Dottern läste förstrött och verkade inte särskilt imponerad. ”Vad betyder hjältinna?” frågade hon efter en stunds läsning. Boken glömdes bort. Dottern växte upp och började läsa böcker. I skolan blev hon tvungen att bekanta sig med Tove Janssons författarskap. ”Jag förstod mig inte på Mumin när jag var liten”, sa hon, ”men nu kan jag relatera sådant som händer i Muminvärlden till händelser i verkligheten. Och jag har börjat förstå mig på Janssons stilla humor. Finns den där gamla boken kvar?”

Häromdagen höll jag en lektion i finlandssvensk litteratur. Tove Jansson har en självskriven plats bland runebergare, topeliusar och tavaststjernor. Jag tycker att varenda unge som bor i Finland bör ha läst någon novell av vår bäst kända författare. Jag läste Berättelsen om det osynliga barnet för en skock ointresserade elever. Ju längre in i berättelsen vi kom, desto fler elever var det som log igenkännande och jag kunde se hur det glimmade till i ögonen på dem. Några fnissade förtjust när Ninni högg tänderna i pappans svans.

Efter novellen ställde jag frågan som mången modersmålslärare före mig förmodligen har ställt: ”Vilken av Muminfigurerna identifierar ni er med?” ”Lilla My”, sa Andrea tvärsäkert. Sebastian sa: ” Jag skulle vilja vara som Snusmumriken, men jag är nog mer som Mumintrollet.”

Boken med serierna finns kvar. Jag läser i den ibland, av nostalgiska skäl. I slutet av första episoden besinnar sig Mumintrollet och inser att Snorkfröken är bäst för honom. Det var länge sedan jag identifierade mig med Snorkfröken. Numera är jag mest lik Filifjonkan, är jag rädd. Men jag grubblar fortfarande på vad en hjältinna är.