SFP synligt bland samer
Dagen efter kommunalvalet ringde Sfp-samerna Heikki Uula-petteri Sombys och Asla Järvensivus telefoner oavbrutet. Samtalen kom från svenska, finska och norska medier. Frågan alla ställde var: Varför Svenska folkpartiet?
UTSJOKI Vägen till Karigasniemi nära den norska gränsen går genom snödränkta landskap och renhjordar. Efter en 150 kilometer lång biltur från Finlands nordligaste flygplats i Ivalo når vi en värld där klockan verkar gå lite långsammare. Röken från renskiljningslyornas skorstenar leder oss till renkarlarna. Inne i lyan hänger tjocka mössor av renskinn, lappkängorna står uppradade längs med väggen och maten puttrar på spisen.
Renkarlen Heikki Uula-Petteri Somby, 25, säger att valet att ställa upp för SFP var naturligt.
– SFP är ett parti där man tillåts ha olika åsikter. Minoritetsfrågorna är lika på många sätt och därför är SFP ett bra parti att driva också samernas frågor.
Man märker att renkarlarna är glada över att ha en representant i fullmäktige. Bland dem har SFP ett gott rykte.
– De har ofta besökt oss och tar ställning till frågor som berör oss samer. Jag tror att partiet kan växa i Lappland, säger Sombys pappa Heikki Olavi Somby, som förutom namn också delar sonens yrke.
Renar och politik
SFP har i många år arbetat för att ratificera ILO-konventionen om ursprungsfolk. Konventionen har godkänts i Norge, men inte i Sverige, och skulle i lag garantera bevarandet av ursprungsfolkens språk, kultur, traditionella näringar och naturresurser.
SFP är med 12 procent av rösterna nu det tredje största partiet i Utsjoki där bara 0,3 procent av de 1 300 invånarna är svenskspråkiga.
När fullmäktigearbetet kör i gång kommer Somby att arbeta för att bevara primärnäringarna och driva renkarlarnas intressen.
Har man som renkarl tid över för politik?
– Ja, det blir väldigt intressant att ge sig in i politiken och nog tar jag mig tid. Men det får inte komma i vägen för mitt arbete.
Yrket går ofta i arv i familjen. Somby är tvåbarnspappa och redan nu är hans fyraåriga son Heikki Matias Somby ofta med i rengärdet. Flickvännen Lill Merethe Gaup är norsk same och Somby förstår därför både svenska och norska.
Under 1960- och 70-talet förbjöds samerna tala sitt modersmål och trots att skamprägeln i dag är borta orsakade diskrimineringen ett stort glapp där en hel generation gick miste om chansen att få lära sig sitt familjespråk.
– Här i Utsjoki finns inga negativa attityder mot oss samer. Men om man rör sig söderut och talar samiska kan man få höra glåpord som ”i Finland talar vi finska”, säger Somby, innan han med sprayflaskor i jackfickorna ger sig ut med snöskotern för att sätta i gång med renskiljningen.
”Hellre norska”
150 kilometer norrut vid den norska gränsen bor läraren Asla Järvensivu, 37.
Hemma hos Järvensivu är hela hemmet ett enda stort språkbad. Själv talar han nordsamiska med sonen Änte, 3, medan mamma Linda, finlandssvensk socialarbetare från Karis, talar svenska. Sinsemellan talar föräldrarna finska. Änte går i samiskt daghem och rycker då och då pappa i ärmen för att på samiska få pappas fokus flyttat till sin tågbana eller sina leksaksbilar.
Varken Somby eller Järvensivu ser den obligatoriska svenskundervisningen som ett tvång.
– Mer logiskt skulle det ändå vara att läsa norska här, eftersom det finns många jobb på andra sidan gränsen, säger Järvensivu, som haft samiska som hemspråk men förstår och talar lite svenska.
Järvensivu håller tungan rätt i mun när han navigerar mellan politiska frågor och vardagsliv i Lappland, van som han är att tala som lärare i en samisk skola i Norge. Medan de norska samerna har tillgång till moderna läroböcker och behöriga lärare är det svårare på den finska sidan.
I kommunfullmäktige kommer Järvensivu att tala för bevarandet av de samiska skolorna, som är grunden för minoritetens överlevnad. I dag är också helfinska föräldrar intresserade av att låta barnen gå i skola på samiska.
Järvensivu önskar att samförståndet mellan de olika politiska parti-