Svårlöslig ekvation
Ove Stenmark kritiserar i sin insändare (Hbl 3.11) de ”hänsynsfulla” för att de med sin hänsynsfullhet uppoffrar friheten. Han glömmer bort att den enas rättighet slutar där den andras börjar. Egoistiska armbågsmetoder tjänar inte dialogen och freden. Freden borde dock alltid vara högsta målet för ingen demokrati och inga mänskliga rättigheter fungerar väl under krigstillstånd. Freden kräver dialog och hänsynsfullhet. ”Hån” är (i motsats till skämt) tänkt att såra och förnedra den andra eller dennes åsikter. Den trampar på andras rättigheter till sin egen åsikt och tro. ”Hån” tystar den andra och begränsar därmed den andres yttrandefrihet.
Min far avskydde hån och till och med skämt som gick åt andras tro och övertygelse på grund av att det användes flitigt av nationalsocialisterna. Han blev dömd både i Tredje riket, och senare i det nya DDR, för han kämpade för mänskliga rättigheter. För min far var tolerans ett absolut krav. Stenmarks påstående att den ”hänsynsfulle skulle uppoffra sin egen frihet” stämmer alltså inte. Den som verkligen kämpar för mänskliga rättigheter respekterar sina medmänniskor.
Tolerans är inte lätt. Jag kommer ihåg min skoltid där en muslimsk flicka några klasser under mig alltid bad mig att hjälpa till med läxorna för hon hade lärt sig att en kvinna aldrig får ställa frågor till en man. Om hon inte förstod något under en lektion med en manlig lärare kunde hon inte fråga. Hon hade svårt med läxorna hemma för om hon satt och gjorde läxorna och hennes sjuårige lillebror befallde henne att stiga upp gjorde hon det, för han var ju karl.
Jag blev nästan rasande över denna kvinnodiskrimination – men jag teg, för hon klagade inte och hon kom från en annan kultur. Dagen innan hon reste tillbaka till sitt hemland sade hon till mig att det är synd att jag inte är muslim för då kommer jag inte till den sjunde himlen. Det var först då som jag begrep att olika människor kan prioritera helt olika saker och ting. Hon hade valt sjunde himlen som mål, medan jag var för jämlikhet.
Det finns människor som har andra värderingshierarkier än vi på grund av sin kulturella bakgrund. Vissa ställer äran högre än livet. Vi är chockerade därför att livet för oss västerlänningar till en viss mån är heligt – detta gäller dock konstigt nog inte för allas liv som till exempel embryons eller vissa brottslingars (som får avrättas i till exempel USA). Som den enskilda generaliserande människan utgår vi från att proportionerna i våra värdesystem skall gälla alla – men det gör de inte!
Eftersom inget är mera heligt för vissa mediehungriga personer än yttrandefriheten skall tydligen ingenting annat heller vara heligare för någon annan. Vår slogan för demokrati ”frihet, jämlikhet och broderskap” är en svårlöslig ekvation där vi enbart på fredlig väg kan närma oss lösningen.