Allt eller inget
En novemberfredag promenerade jag längs Studieröret på väg mot metrostationen i Kajsaniemi. I fotgängartunneln har det förvisso spelats musik också tidigare men den här gången stannade jag upp för att lyssna på den. Två rumäner musicerade. Mannen spelade fiol, kvinnan elpiano. Det tog en stund innan jag kände igen låten: Abbas The winner takes it all.
Jag tror inte att svensk musik någonsin har låtit lika vemodig. Det lät slaviskt, sårigt, gripande. Inte är ursprungslåten heller någon Mamma Mia men i rumänsk tolkning på en helsingforsisk metrostation nådde låten nya melankoliska höjder.
Mannen spelade violin av hela hjärtat. Kvinnan ackompanjerade varsamt men säkert, med en erfarenhet byggd på hundra, om inte tusen, gemensamma spelningar. Stressade människor, böjda av hösten, passerade dem på väg mot sina vardagliga göromål med blicken stadigt fastspänd i marken såsom brukligt är den här tiden på året. Även jag gjorde så, tills jag förstod att stanna upp och vända om. Föreställningen var så högklassig att man inte kunde låta bli att betala för den.
Det är möjligt att den rumänske violinisten också tänkte på låttiteln medan han tjänade sina småslantar. Åtminstone tänkte jag på den. Fjolårets skatteuppgifter hade publicerats föregående morgon. Dagens tidningar var fyllda av nyheter framplockade ur dem. Löpsedlarna basunerade ut företagsledarnas, idrottarnas och övriga framgångsrika medborgares sagolika inkomster.
Vinnarna tar allt, så förefaller det sannerligen. Bankirer, företagsledare och den offentliga sektorns elit kvitterar skrupelfritt ut löner som ingen under Abbas gyllene 70-tal hade haft mage att lyfta. Inkomstskatten är betydligt lägre än då och dessutom lättare att kringgå. Till och med i det hårt beskattade Norden är det utan tvekan allt lönsammare att vara förmögen.
”När en kritiklös dyrkan av framgång blandas med avund uppstår en giftig kombination.”
Samma utveckling syns på kulturfältet. Antalet framgångsrika blir allt färre men deras succé blir allt synligare. Marknaden polariseras och också den tidigare kommersiellt någorlunda livskraftiga konsten marginaliseras småningom. För ett litet lands nationella kultur verkar läget vara farligt.
Om utvecklingen är oroväckande inger vår schizofrena inställning till den lika mycket oro. Den årliga skattenyhetsrapporteringen är toppen på ett schizofrent sjukdomstillstånd. Å ena sidan fördömer man fortfarande att folk blir rika. Å andra sidan värderas också konstnärer numera tveklöst enligt sina inkomster. När en kritiklös dyrkan av framgång blandas med avund uppstår en giftig kombination.
Jag motsätter mig inte publiceringen av skatteuppgifter i sig. Det handlar utan tvivel om samhälleligt betydelsefull information som medborgarna behöver för att kunna dra kloka slutledningar om Finlands framtid. Men om det är så, varför förvandlas den då till underhållning? Tar vinnarna allt eftersom rubrikerna då blir slagkraftigare?