Den borgerliga familjen faller samman – igen
TEATER Carnage
Text: Yazmina Reza. Regi: Tiina Lymi. Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Milja Mensonen. På scenen: Minna Haapkylä, Jonna Järnefelt. Carl-Kristian Rundman, Tobias Zilliacus. Premiär på Lilla Teatern 8.11.
Först måste jag säga att jag inte är särskilt förtjust i Yazmina Rezas pjäs, vare sig jag ser den som film i regi av Roman Polanski eller som föreställning på Lilla Teatern. Jag tycker helt enkelt det är trist att sitta och lida i det syrefattiga småborgerliga vardagsrummet, lyssna på trivialt chitchat som döljer ”djupa spänningar”.
Också om Carnage tekniskt sett är välskriven med ett tätt nätverk av repliker som sitter där de ska har den här typens salongsdrama tjänat som motiv i så mycket av vår tids tv, film och teater att det krävs en hel del för att göra det intressant. Därför har jag svårt att beröras av den berättelse som går i gång när två par, Anne och Alec Renlund ( Minna Haapkylä och Tobias Zilliacus) och Veronica och Micke Holmström ( Jonna Järnefelt och Carl-Kristian Rundman), möts för att diskutera ett beklagligt intermezzo där det ena parets unge klått det andra parets unge.
Det berör inte mer fast man drar paralleller till Darfurkrisen och Kongo och andra blodbad som titeln carnage syftar på. Eller att man nyttjar övertydlig symbolik, som att fondväggens jämna svarta marmor visar sig vara bara skrovlig sten som slipats slät. Jaja, visst, vi är alla rovdjur.
Spyor tjusar
Men ändå, när föreställningen börjar likna scenerna i Brechts Småborgerligt bröllop, där saker bokstavligen går sönder, och regissören Tiina Lymi tar ut svängarna ordentligt blir det roligt. Det sker dels när Haapkylä spyr över coffee table-böckerna, dels när hon super till det ordentligt.
Visserligen spelar hela ensemblen jämt och koncentrerat, Rundman charmar särskilt med små gester, blinkningar, ögonbrynsryck och sympatisk solosång i köket. Men Haapkylä – vilken komiker! Hon är talangfull och hennes fylleslag är urkul – från att hon kravlar på golvet, pikar sin make och dränker hans mobiltelefon i blomvasen till det befriande vårropet ”Jag vill bli kackafull!” Hon ger sig hän utan klichéer och maner och förvandlas till en grotesk figur.
Och på basis av två tidigare regiarbeten jag sett tror jag att det kanske också är här Tiina Lymis gebit finns. Att frammana rå tragikomik hos figurer, också om de är klädda i styv Chaneljacka.
”Men Haapkylä – vilken komiker! Hon är talangfull och hennes fylleslag är urkul ... Hon ger sig hän utan klichéer och maner och förvandlas till en grotesk figur.”