Tät hängning ger nya infallsvinklar

Överraskande kombinationer ger ett urval verk ur Jenny och Antti Wihuris samling ett lyft.

KONSTSAMLING Den 7:e vågen – bildkonstens Wihuri

Helsingfors konsthall, Nervandersgatan 3. Till 25.11.

Det påstås att konstsamlingen som Jenny och Antti Wihuris stiftelse har i sin ägo hör till de mest betydande i Finland. Ofta ser man att fonden har varit ute i ett tidigt skede och köpt de bästa verken på galleriutställningar. Bland andra har konstexperten professor Leena Peltola (1921–2008) påverkat samlingen i över fyra decennier.

Fonden, som nu fyller sjuttio år, har donerat sin samling på över 3 000 verk till Rovaniemi konstmu- seum, men ett urval finns till påseende på Helsingfors konsthall. Man kan med andra ord få en uppfattning om maktscenen i den finländska konstvärlden. Ett sammanlänkande drag i många av verken tycks vara det enkla och harmoniska i uttrycket i stället för det stridslystna eller fräcka. Kanske kunde man hävda att en uppbyggande strävan och en livsvilja förs fram.

Bildkonstnären Jukka Mäkelä, som för övrigt är medlem i fondens inköpsnämnd, fick i uppgift att välja cirka 100 verk ur samlingen. Han har valt att betona verk från 2000-talet som inte har visats så ofta tidigare och det har resulterat i mycket olika verk i ett och samma rum.

Det första intrycket när man stiger in i konsthallen är att verken hänger för tätt och det är svårt att hitta någon röd tråd i hängningen. Men efter hand börjar berättelser och stämningar växa fram i de olika rummen. Det är fascinerande att se hur två helt olika verk plötsligt kan spegla varandra. Verken får stå i överraskande dialoger med varandra och kan därmed öppnas på ett helt nytt sätt för betraktaren. Några av verken vågar man nästan påstå kommer mera till sin fördel.

Lyckad sammanställning

Utställningsarkitekt Hannele Grönlund har med andra ord gjort ett utmärkt jobb i att sammanställa de mycket olika verken i rum med olika stämningar och berättelser. Det är mycket hennes hand som formar utställningsupplevelsen. Mari Rantanens färgsprakande orientaliska mönster är till exempel placerade bredvid Jaakko Rönkkös kinetiska formation. Det är intressant att upptäcka hur Rönkkös formationer går igen i Rantanens målning och att man börjar uppleva banden i Rönkkös verk som halvt orientaliska.

Kari Cavéns stora vita trähjul med gungstolar synkroniserar med det vilda och hysteriska i Janne Räisänens måleri och det dekadenta och romantiska i Heikki Marilas stora svarta blommålningar. Anne Koskinens små speglar passar bra tillsammans med Stiina Saaristos groteska femme fatale-kolteckning.

I ett annat rum rör sig hängande magneter sövande över finkornig sand på golvet i konstnärsduon Nisunen & Grönlunds installation. Luften och betraktarnas rörelser påverkar magneternas pendlande, men den mellersta magneten som

hänger från taket står tydligt och fast på ett och samma ställe. Denna minimalistiskt lagda golvinstallation samtalar med Matti Kujasalos randiga och konsekventa målning och Päivi Takalas måleriserie av flygplansfönster, fastän bildspråket och dimensionerna är helt olika.

Den största utställningshallen domineras av Pekka Jylhäs stora spegelinstallation där en liten gris tycks ifrågasätta livet. I kontrast till denna spegel kan man på andra sidan salen hitta en rad konstruktivistiska och abstrakta målningar av Carolus Enckell, Lars-Gunnar Nordström och Antti Ojala. Med finns även äldre målningar av Sam Vanni. Raden av målningar blandas obehindrat med Pekka Nevalainens och Marko Vuokolas fotokonst.

Markus Kåhres intima och meditativa videorum tycks innefatta en del av stjärnhimlen och får en att stanna upp och fånga dammkorn med blicken – eller är det stjärnor – och samtidigt känna sig mycket liten inför universum. Passande nog står Tommi Toijas skälvande lilla pojkskulptur i ett hörn utanför rummet. Kim Simonssons vita soldatbarn i keramik står i sin tur ihärdigt och vaktar Santeri Tuoris videoprojektion med ett flyktigt barnansikte på väggen.

Måleriet dominerar

På utställningen finns endast dessa två videoverk av Kåhre och Tuori. Fotokonsten är också föga representerad. Man kan fråga sig om detta på ett trovärdigt sätt speglar den finländska nutidskonsten. Eftersom Jukka Mäkelä själv representerar målarkonsten som bildkonstnär kan man förstå hans urval.

Kvaliteten på de utställda verken kan man dock inte klaga på. Utställningen är ett tydligt exempel på hur ett konstverk som är tillräckligt bra egentligen kan placeras bredvid så gott som vilket annat bra verk som helst. Ett bra konstverk ska med andra ord kunna länkas till i stort sett de flesta aspekter av livet samtidigt.