Picasso in under huden
Utställningen Picasso Black and White som pågår på Guggenheimmuseet i New York ger en ovanlig insyn i konstnärens produktion. Hans svartvita målningar och skisser visar hur konstnären resonerade.
MåLERI Pablo Picasso
Picasso Black and White, Guggenheimmuseet i New York. Till 23.1.2013.
Pablo Picasso är utan tvekan giganten inom bildkonsten på 1900-talet, känd inte bara för sin banbrytande kubism utan också för sin nyskapande produktion överlag. Det fanns väl inget uttryck eller ingen teknik som Picasso inte prövade på under sitt långa liv, inte bara inom måleriet utan lika väl i form av collage, skulptur och formgivning.
Nu har Guggenheimmuseet i New York öppnat en inblick mot den inre skapande strukturen i Picassos konst och presenterar för första gången hans svartvita verk som i grunden visar hur konstnären gick till väga då hans arbeten tog form. Utställningen på över hundra verk presenterar även alster som inte tidigare visats eftersom de ingår i Picassos arvingars privata samlingar.
Det här är alltså en utställ- ning som till det yttre ter sig asketisk och grafisk då palettens övriga toner i det närmaste saknas, men i gengäld kan betraktaren tycka sig komma konstnären in på livet, in under huden och köttet på Picasso. Nästan så att man kan känna hans hjärta bulta.
Passion är det som utmärker Picasso, han var besatt av att forma och ge liv, av att variera och öppna nya vägar för sin fantasi. Utställningen kan nästan ses som konstnärens dissekering av sig själv och sin konst. Någon har sagt att Picasso hade rastlösa händer. Han kunde inte hålla sig i styr utan gav alltid utlopp för sin nyfikenhet. Då han fick ett föremål i sin hand vände och vred han på det för att hitta dess inre lösen och producerade strax en ny variation av det.
Det är så han går till väga i sin konst. Han nöjer sig inte med det som är för handen utan knådar utan skrupler om det till något annat som han finner mera tilltalande. Som motsvarar honom själv.
Den dolda sidan
Då man långsamt vandrar upp längs den spiralformade rampen i Guggenheims rotunda känns det som om man för varje steg kom Picasso närmare, hela utställningen får en personlig och intim karaktär. Det är inte fasaden och den yttre expressiva bilden av Picasso vi ser utan den dolda och uppfläkta sidan av honom. Den som han kanske inte själv gärna visade upp eftersom den samlar upp spånor från hans privata verkstad.
Picassos mest kända verk i svartvitt är givetvis Guernica från 1937, som hänger permanent på museet Reina Sofia i
Madrid. Utställningen i New York presenterar en rad förberedande skisser till Guernica, speciellt de mest uttrycksfulla och tragiska attributen med bland andra den döende hästen och modern som ropar ut sin smärta med det döda barnet i famnen.
Något av åtbörderna i Guernica hittas redan i utställningens äldsta verk från 1904 som visar en kvinna med ett strykjärn i en krampaktig ställning då hon trycker järnet mot tyget. Det här är ett övergångsverk från Picassos något svårmodiga och monokroma blå period mot den begynnande kubismen. Från samma period är porträttet av konstnären och hans unga familj, avfattat i svarta och grå toner, med en allusion på den heliga familjen.
Fräckhet och högaktning
Överlag var människan, kvinnan, Picassos centrala motiv. Tiotalets flimrande kubistiska figurstudier går snart över i sin motsats i början av tju- gotalet med en rad klassicistiskt rena konturporträtt av konstnärens hustru. Men inom kort sysslar han strax åter med att möblera om i den mänskliga gestalten och forma till groteska ansikten som känns nästintill smärtsamma att betrakta. Det finns ingen gräns för hur Picassos frivola penna kan löpa efter det undermedvetnas mest kapriciösa nycker.
Det lekfulla och travesterande draget är återkommande inom Picassos konst. Han är gärna skamlös och fräck, om han kan, men han ska varje gång producera en egen version för att inte nöja sig med sitt ursprungliga motiv. En av utställningens centrala målningar är hans variation av Velázquez Las Meniñas som inte bara är ett bevis på Picassos högaktning för sin föregångare men också ett exempel på hur han gör en gruppbild med förtätat och raffinerat skuggspel över hela skalan.