Bland kvarlevor och konterfej
TEATER Leftovers from the War
Koncept, manus, regi och på scenen: Nina Larissa Bassett, Ivo Briedis, Elin Petersdottir och Janne Saarakkala. Visuell design: Antti Nikkinen. Ljus: Nanni Vapaavuori. Ljud: Tuuli Kyttälä. Foto och video. Linda Vapalahti. Samproduktion mellan Leftovers from the War och Baltic Circle-festivalen. Föreställningar vid Nationalmuseet 8–10.11.
I början av föreställningen Leftovers from the War presenterar var och en av de fyra scenkonstnärerna sin syn på det förflutna och på den roll det förflutna spelar i deras eget liv i dag.
Nina Larissa Bassett anser att Europa håller på och blir ett museum, men själv känner hon sig inte bunden av det förflutna. I hennes familj har man rest runt i världen i tre generationer.
Ivo Briedis fruktar att historien upprepas, både på ett personligt och på ett politiskt plan. För honom är det förflutna en blandning av minneshågkomster, både sanna och falska och helt och hållet fiktiva.
Elin Petersdottir berättar att hennes favoritbok som barn var The Timetables of History, genom vilken hon kunde resa fram och tillbaka i tiden, medan Janne Saarakkala säger att han inte känner sig som en individ längre, utan i stället som en kvarleva.
Tillsammans har de utarbetat en föreställning genom vilken de inte bara försöker placera sig själva på den stora kartan i Nationalmuseets källarvåning, men också sig själva i tiden.
Uppdelade i grupper får åskådarna höra en del av en fyrdelad familjehistoria, av varje scenkonstnär. På museets översta våning berättar Briedis gripande om sin alkoholiserade pappas tomma våning, uppe i tornet berättar Saarakkala inlevelsefullt om sin farfars besvikelser, och i paradisrummet stickar Elin Petersdottir på en halsduk medan hon stolt berättar om sin mormor som var textilkonstnär.
Till sist lägger vi oss ner i museets stora entré medan Bassetts gamla nallebjörn Teddy blickar ner på oss.
Suckar och andetag
Berättelserna är korta, nedärvda eller självupplevda, diktade med känsla och en stor dos nostalgi. Men först när jag lyssnar på de andra delarna av varje familjehistoria på arbetsgruppens hemsida, känns det som om bitarna börjar utgöra en mer tillfredsställande helhet.
Museet är nämligen en imposant figur i föreställningen, och det blir inte lätt att återuppväcka de döda bland alla reliker. Tuuli Kyttäläs ljudplanering med dess diskreta suckar och tunga andetag kommer en bit på vägen, men jag hade gärna sett ett mer metodiskt arbete bakom många texter och en mer dokumentarisk presentation. Bassett, Briedis, Elin Petersdottir och Saarakkala är alla fängslande som berättare, men hade de haft tid och verktyg att lyssna, skulle de döda säkert också ha talat med publiken.