Grekisk tragedi, akt fem
De grekiska gudasagorna är i all sin grymhet alltid lika fascinerande. Kärlek och svek blandas med ond bråd död i historier som fortfarande lever i vårt moderna västerländska samhälle. Men det största moderna dramat utspelas nu på gatorna i de grekiska st
Grekland och grekisk ekonomi har kanske inte försvunnit ur rubrikerna i höst, men de har fått betydligt mindre uppmärksamhet än under våren. Nästa vecka sammanträder EUländernas finansministrarpå nytt och även om Grekland inte är det huvudsakliga samtalsämnet finns nästa grekiska lånebetalning på ministrarnas agenda.
Under veckan har det grekiska parlamentet än en gång behandlat sparplaner samtidigt som möjligheterna att betala ut nästa lån till grekerna diskuterats. Och EU-politikerna har än en gång med Tysklands Angela Merkel i spetsen försäkrat att de tror på Greklands förmåga att få sin ekonomi på fötter och att de gör vad som behövs för att stödja arbetet.
Allt det här känns som fraser som vi hört till lust och leda de senaste åren, inte bara då det gäller Grekland utan också när det gäller andra krisdrabbade euroländer.
Men när det gäller just Grekland avslöjar till och med en snabb turistresa en annan verklighet för den som bara vill se.
När det grekiska parlamentet diskuterar sparåtgärder eller närAngela Merkel besöker Aten, ja då protesterar grekerna, inte bara i Aten utan i både större och mindre städer landet runt. Och det är lätt att förstå varför.
I till exempel den grekiska övärlden kommer en stor del av inkomsterna från turismen. Inkomsterna från de sju–åtta soliga, varma månaderna ska i princip räcka till för att livnära folk inom näringen hela året. Många anställda inom turismen saknar under några månader lön och har tidigare haft möjlighet till arbetslöshetsunderstöd under de övriga månaderna. Inte i år, regeringen sparar.
För de offentligt anställda har lönerna skurits med omkring en tredjedel. Det är inte frågan om några höga utgångslöner, utan lärar- och sjukskötarlöner som ligger under nivån hos oss. Samtidigt dras redan låga barnbidrag in och möjligheterna till socialbidrag skärs. Regeringen tar helt enkelt av dem som inte har just något att avstå från.
I de färskaste sparplanerna ingår att skära i pensionerna och att höja
”Ytterligare demonstrationer och mera kravaller är inte osannolika. Men lika sannolikt är att klyftan mellan det rika Nordeuropa och det fattigare Sydeuropa vidgas än mer. Är det verkligen det vi vill?”
skatterna, för löntagarna. På frågan varför skatterna inte höjs för riktiga höginkomsttagare eller de rika kommer svaret snabbt: De har råd med skatteplanering.
Samtidigt stiger priserna på baslivsmedel hela tiden. Inflationen på månadsnivå är mer än dubbelt så hög som den genomsnittliga EU-inflationen. Det innebär att grekerna får ännu mindre för sina redan hårt beskurna löner.
Är det då konstigt att folk demonstrerar på gatorna? Att de strejkar och protesterar mot sparplanerna?
En viss vrede riktas visserligen mot EU och då framför allt Tyskland, som anses vara roten till allt ont, alltså alla åtstramningsåtgärder. Tyskarna beskylls också för diktatoriska fasoner och besserwissermentalitet. Men trots både val och nyval är många greker fortfarandeväldigt bittra på sina egna politiker. Korruption och rofferi har enligt mångas uppfattning varit alltför utbrett. Och bland dem som betalat mutor finns företagsrepresentanter för samma tyska stat som nu kräver åtstramningar.
Ofta känns det som om vi när vi diskuterar Grekland, eller varför inte Spanien eller Portugal här, ser bara halva sanningen. Vi ser inte, eller vill inte se, de lokala tiggarna på turiststråken.
Men vi måste åtminstone frågaoss vem som blir mest lidandeom politikerna nu väljer att utestänga Grekland ur eurosamarbetet. Eller om finansministrarna kräver ytterligare sparåtgärder av landet.
Löntagarna är de som nu tvingas betala de grekiska sparpaketen.
Ytterligare demonstrationer och mera kravaller är inte osannolika. Men lika sannolikt är att klyftan mellan det rika Nordeuropa och det fattigare Sydeuropa vidgas än mer. Är det verkligen det vi vill?
De som tycker det känns orättvist att vi ska tvingas stödja den grekiskaekonomin måste tänka på alternativet. Vill vi verkligen ha ett EUland där de sociala orättvisorna bara ökar och där fattigdomen breder ut sig? Är det inte det vi försökt undvika med allt arbete inom unionen?
Att våra semesterparadis i solen är i fara är i så fall bara början.