Den tyska musikskolan
I en liten sunkig tvåa i centrala Berlin, fylld av skumgummimadrasser och odiskade kaffekoppar, föds dagens finländska popartister. Det fria musiklivet i staden är en värld som lockar allt fler musiker. Här är de tvungna att omvärdera de regler och arbets
”Ni får absolut inte fotografera!”
Rösten tillhör en av Berghains beryktade dörrvakter. Dekadensen på nattklubben, belägen i ett före detta kraftverk i forna Östberlin, är omskriven. Här pågår festen från fredag kväll till måndag morgon. Kön kan räcka flera timmar, många kommer inte in alls och kameror är totalförbjudna i den gigantiska betonghallen med rum för upp till 3 000 personer att dansa. Väl inne är attityden en helt annan: droger och sex är fullt accepterat, till och med små avskilda rum finns tillgängliga för ändamålet. I högtalarna är det techno som dominerar. Berghain har också eget skivbolag och allt fler stora artister på bokningslistan. Just i kväll är det irländska Ballet School som ska visa upp sig. Bakom mixerbordet står finländska Janne Lounatvuori och Jonas Verwijnen.
Dagen innan knackar vi på i killarnas arbetsrum. Precis där muren tidigare gick mellan stadsdelarna Friedrichshain och Kreuzberg, bara ett stenkast från skivbolagets Universals gigantiska Tysklandskontor vid Spreefloden, ligger Kaiku Studios. Spartanskt inbyggd i en tvåa i första våningen har här skapats flera av de senaste årens största finländska indiehits av band som Siinai, Joensuu 1685 och Zebra and Snake.
Till trion som komponerat, mixat och producerat framgången hör förutom Lounatvuori och Verwijnen även Antti Joas. De flyttade hit för fem år sedan med drömmen om att lyfta den finländska indiescenen ur dess dvala. Suget efter nordisk musik säger de har ökat i rasande takt i Berlin.
– Medan musiklivet här fortsätter svälla kommer taket fort emot hemma i Finland. Därför grundade vi firman på plats. Vill man jobba internationellt underlättar Berlin på tusen sätt. Branschfolket tar inga omvägar till Helsingfors så man träffar sällan folk där. Här är människor mer akti- va, man odlar kontakter och ser till att mötas personligen. Annars öppnar ingen dina mejl, förklarar Jonas Verwijnen.
Men varför just Berlin?
– Vi funderade på Glasgow eller London också, men där regnar för mycket. Framför allt är Berlin billigt vilket gör det lätt att starta företag här. Det är också baksidan eftersom här är ont om pengar, säger Janne Lounatvuori.
För att få ihop det fokuserar Kaiku på att jobba internationellt. Inkomsterna kommer främst från Finland, Sverige, England och Kanada. Även tyska pengar sipprar in men det har tagit sina fem år. Allihop försörjer sig sedan tre år tillbaka på studion. Inkomsterna kommer oregelbundet men omsättningen växer. Ändå säger de sig inte vilja utveckla verksamheten på ett ”kapitalistiskt sätt”. Den trånga lokalen är inredd med madrasser och hemmasnickrade ljudpaneler kring mixerbordet. Atmosfären är avslappnad: disken diskas i duschen och hyran är följaktligen låg.
– Till Berlins komplexitet hör att folk har rätt udda livsstilar. Ingen dyker upp klockan åtta på morgonen. I stället är kring 16-tiden ”the action hour” då allt händer, säger Antti Joas.
Vad Finland har svårt att fatta
Kaiku jobbar hårt för att utveckla och lansera finländska artister utomlands, ett uppdrag de beskriver som motigt – inte minst då många band verkar dras med kroniskt dåligt självförtroende.
– Få förstår att allt handlar om att jobba långsiktigt. Man kan inte vänta på att någon ska hämta en på en vit häst. Det här upprepar vi ständigt: att man måste turnera och ge ut nytt. Eftersom många popband börjar som en hobby är det svårt att få folk att investera tid i musiken. Få litar på att det bär, suckar Jonas Verwijnen.
Enligt killarna finns det bland många finländska band en felaktig föreställning om att man först måste slå genom hemma.
– Den finländska musikscenen är väldigt liten. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med publik som kan ta till sig musiken, något som är möj- ligt på ett helt annat sätt i Europas storstäder.
Att allt i dag dessutom sker via nätet ger flera fördelar: det handlar om att se möjligheterna.
– Om det går bra för en går det bättre för alla men det här har man fortfarande svårt att fatta i Finland. Folk är avundsjuka på varandras framgång. Det är endast metallbanden som hållit ihop. Förhoppningsvis är nästa generation smartare, då kommer de att lyckas bättre, säger Jonas Verwijnen.
Just nu jobbar Kaiku bland annat med brittiska Sulk, kanadensiska Hidden Cameras, bulgariska Dena, finländska Neat-Neat och irländska Ballet School vars blonda sångare Rosie Blair kliver in i studion under intervjun. Kvällen därpå ska hon och bandet ha den viktiga spelningen på Berghain. Hon säger att stödet från Kaiku betyder allt.
– De har rätt attityd. När vi drog från Irland hade vi ingen plan mer än att spela överallt. Killarna dök upp på flera gig, de gav sig inte utan ville verkligen samarbeta.
Inget bara händer
Trion delar på kontors- och ljudsysslorna men Jonas har mest erfarenhet och därmed sista ordet när det kommer till musiken.
– Branschen är tuff, allt hänger på hur du möter den och vad du har i väskan till att börja med. Som artist måste man bestämma vad man vill vara. Vår specialitet är det elektroniska, uppskruvade soundet som vi just nu ändå försöker komma loss från en aning, säger Jonas Verwijnen.
Hur väljer ni vem ni jobbar med?
– Personkemin ska fungera. Det spelar ingen roll hur bra någon betalar, om man måste kompromissa för mycket blir det skräp. Artisten ska också ha det där extra, hon eller han kan vara hur ful som helst, men måste locka med något folk vill se, förklarar Janne Lounatvuori.
Alla tre retar sig på hur lyssnarna sällan begriper att även inom indiescenen är det mesta av imagen uträknad på förhand.
– Ta till exempel en artist som Bon Iver vars mediala story gått ut på att han skrev sitt hyllade debutalbum i en fjällstuga efter att ha fått hjärtat krossat. Visst, det är en bra historia men jag lovar att han haft betydligt mer koll än så. Ingenting ”bara händer” i den här branschen.
Ett av banden som vistats i timtal i Kaikustudion är finlandssvenska systerduon LCMDF som nyss grundat det egna skivbolaget Fan Recordings i Berlin. Beslutet som togs i somras hänger tätt ihop med hur skivindustrin ser ut i dag då album säljs i allt färre exemplar.
– Vi har gjort musik i sex år och jobbat med en massa olika skivbolag. När man talar med folk inom industrin blir det allt tydligare att många är oroliga. Alla nedskärningar som görs drabbar artisterna som hela tiden får det svårare att överleva. Samtidigt krävs det att vi har en fin musikvideo, snygga bilder och en massa fans på nätet. Eftersom vi redan har skapat allt detta själva, varför skulle vi då behöva ett utomstående skivbolag, undrar sångaren Emma Kemppainen.
Att starta bolag kallar bägge visserligen för vansinnesprojekt men poängterar samtidigt att det handlar om att ha kontroll, bland annat över idén om hur musiken förs vidare.
– Vår senaste musikvideo som gjorts på eget initiativ och med hjälp av goda vänner ser till exempel betydligt bättre ut än vad vi gjort tidigare. Både musiken och det visuella är mer enhetligt nu, fortsätter Mia Kemppainen.
Eftersom förra skivan Love and Nature (2011) gick bra har bandet haft goda förutsättningar att investera i skivbolaget, tillika vad de kallar för ”den fullständiga artistiska integriteten”. Första singeln I go insane på nya skivan Mental Health – den första av en kommande ep-trilogi – kom ut i september och lyftes fram på bland annat The Guardians webb, hyllades av musiksajten Pitchfork och finns även på spellistan hos BBC Radio 1. Något som inte hänt ett finskt skivbolag tidigare. De nya låtarna har tydliga 90-talsreferenser: tänk Spice Girls, Basement Jaxx, Savage Garden och Nirvana.
– Medan vår tidigare musik har handlat om att vara 18–19 i Helsingfors, tangerar de nya låtarna hur det är att vara lite på 20 och egentligen ha det väldigt bra men ändå dras med problem som man försöker lösa på olika sätt. Jag har till exempel aldrig känt lika många unga som går i terapi som sedan jag flyttade till Berlin vilket är väldigt intressant. Det här är staden där man sitter på krogen på kvällen och yogar följande morgon. Det är meditation och spirituell uppvakning hela vägen samtidigt som dekadensen finns överallt, förklarar Emma Kemppainen.
Bägge har bott i Berlin i snart fyra år och försörjt sig på musiken sedan 2010. Fortfarande känns karriären ändå som ett stort och rätt svårt val. Under samtalet som vi för på en vegetarisk lunchrestaurang i stadsdelen Neukölln där bandet har sitt lilla kontor återkommer båda hela tiden till artistens rättigheter och möjligheter. Utvecklingen ter sig skrämmande: allt fler musiker förväntas betala för att bli intervjuade, få spela på vissa ställen eller nå sina fans på nätet.
– Jag har suttit på så många seminarier där producenter och kritiker desperat kämpat för att upprätthålla maktstrukturerna. Det gnälls alldeles för mycket, både inom mediebevakningen och branschen. I och med skivbolaget gör vi något själva. Vi kan inte låta oss hejdas av att någon som sitter på pengar eller spaltutrymme är en idiot, säger Emma Kemppainen.
Liksom Kaiku anser LCMDF att det är viktigt att hjälpa andra band framåt. Speciellt då musikindustrin i början kan te sig stor och förlamande.
– Om inte Reginas basist för sex år sedan hade sagt oss att vi är bra hade vi säkert lagt ner efter en spelning. Förut framstod också musikjournalisterna som märkliga varelser som vet allt. I dag när vi setts så många gånger kan vi däremot skratta åt dem, tänka att var det verkligen de här typerna vi var rädda för?
Två som numera delar det lilla arbetsrummet i Neukölln med LCMDF är tysksvenska dj-duon, tillika promotorn Nordic by Nature som lanserar ny, nordisk musik i Tyskland. Bakom namnet finns rikssvenska Nina Legnehed och tyska Steffi von Kannemann. Deras tanke är att visa på det första steget in i Tyskland för nordiska band: man sköter allt från pr till fester men vill också fungera som en plattform för musiken, bland annat genom en podcast, tillika radioshow, på den lokala Berlinstationen BLN.
– Många nordiska band och skivbolag vet inte hur Tyskland fungerar. Vi hjälper dem men sprider även själva musiken, bland annat genom att dj:a. Folk litar på vår smak, de vet att de hittar ny och välvald musik hos oss, säger Nina Legnehed.
Medan hon kom till Berlin 2009 med en bakgrund inom svensk studentradio, har Steffi som bott här sedan 2002 tidigare jobbat på bland annat skivbolag och kulturinstitut. Hon tycker att staden förändrats dramatiskt på senare år.
– Ännu i början av 2000-talet var Berlin en tysk stad. Nu talar ingen tyska här längre, inte ens tyskarna. I stället flyttar allt fler unga nordbor in, ofta dessutom med en dröm om att göra pengar till skillnad från tidigare generationers konstnärer. I Berlin finns visserligen ingen ekonomi att tala om men nog frihet att fokusera på musiken. Man inspireras av andra som når framgång. Vad är det med musiken från Norden som lockar tyskarna? – Norden är exotisk men liknar ändå Tyskland. Dessutom finns här en längtan efter naturen och melankolin. Musiken är fräsch och tänker framåt. Sedan handlar det om läget. Norden ligger nära.
Fortfarande ser många tyskar ”norr” som en region snarare än skilda länder. Nordic by Nature försöker tydliggöra skillnaderna mellan till exempel Sverige och Finland. Dessa lockar och ger mer att upptäcka. Båda tycker det är lätt att föra fram nordisk musik. Bland annat samarbetar man med ambassaderna och turistorganisationer. Via varumärken som Marimekko, Acne eller varför inte Smörrebröd har tyskarna redan en känsla för vad Norden handlar om, säger de.
– I börjar var vi fattiga men kan i dag försörja oss på verksamheten. Det kräver hårt jobb. Man måste klara av allt själv, kunna sälja sig rätt. Ibland när vi har nordiska praktikanter här känner jag att det finns en konstig arbetsmoral i Norden. Många tror att om man bara jobbar hårt kommer någon och välsignar en. Men det handlar om att odla attityd, förstå att man måste fånga möjligheter, se chanser, våga be om saker, säger Nina Legnehed.
Hon ser en tydlig samhällsförändring i att fler unga startar eget i Berlin.
– I Stockholm är mina vänner fortfarande anställda på stora bolag, här driver alla eget. Vår generation måste leva med att allt fler vill jobba med kultur samtidigt som anställningarna minskar. Små företag har i dessa tider stora fördelar: lägre omkostnader och få strukturer som hejdar utvecklingen vilket gör allt roligare.
Nordic by Nature sköter bland annat Flowfestivalens pr i Tyskland. De säger att finska artister hela tiden blir bättre på att synas.
– I början hade många svårt att presentera sig, nu är folk nästan lite för självbelåtna. Fast svenskarna ligger fortfarande främst. De tänker automatiskt att världen är deras. Det är därför jag alltid skickar i väg Nina när det ska minglas, skrattar Steffi von Kannemann.
Hon säger att Finland är ett bra exempel på hur snabbt musiktrenderna svänger.
– Indiescenen i Helsingfors är i dag intressantast i hela Norden. Sverige däremot känns allt mer förutsägbart på grund av att alla etablerar sig så snabbt. Det finns klara fördelar med att inte bli för professionell. Ingen vill se en produkt på scenen.
Att musikscenen i Berlin är en bubbla, långt från den riktiga världen utanför, intygar båda.
– Fast jag gillar bubblan, här är folk generösa med kontakter medan man håller på dem i Norden, säger Steffi von Kannemann.
Hur tror du Berlin ser ut om tio år? – Det är antagligen ett sorts nytt, New York-aktigt Williamsburg, samtidigt som det blir svårare och svårare att leva här som kreativ konstnär. Flyttvågen och de riktiga artisterna drar vidare, antagligen mot öst, kanske till Bukarest.
”Jag har aldrig känt lika många unga som går i terapi som sedan jag flyttade till Berlin.”
EMMA KEMPPAINEN