Virginia Woolf skrämmer Svenskis
TEATER Vem är rädd för Virginia Woolf?
av Edward Albee. Översättare: Östen Sjöstrand. Regi: Piotr Cholodzinski. Scenografi: Brage Jonassen. Dräkter: Tove Berglund. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Stanley Lönnquist, Janne Sivonen. I rollerna: Anna Hultin, Johan Storgård, Henrik Heselius, Beata Harju. Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 9.11.2012.
För femtio år sedan hade Edward Albees äktenskapsdrama Vem är rädd för Virginia Woolf? sin urpremiär i New York. Fyra år senare kom filmen med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna. Pjäsen hör numera till de stora klassikerna inom den amerikanska dramatiken, och när man spelar klassiker i USA, avviker en uppsättning sällan särskilt mycket rent visuellt från en annan.
Scenografin är vanligtvis tung och detaljerad, som om möblerna bland vilka Taylor och Burton härjade på 1960-talet förblivit orörda i femtio år. Så verkar det också vara i den uppsättning som just nu spelas på Broadway jubileet till ära.
Därför är Brage Jonassens scenografi det första man slås av i Svenska Teaterns uppsättning. Jonassen har finurligt dragit undan gardinerna så att man nu kan se Esplanadens ljus från läktaren. Men Georges och Marthas paradlägenhet är inredd med klena kopior av bland annat Jacobsens, Mies van der Rohes och Castiglionis designmöbler, medan alla böcker som vanligtvis vittnar om parets akademiska bakgrund måste stå travade bakom scenen.
En fars som inte hittar sin rytm
Scenografin tydliggör Albees förakt för borgerliga pretentioner. Fasaden är därför full av sprickor redan inn- an spelet kommer i gång. Men det låter förstås lite bisarrt, när Martha ( Anna Hultin) i början av pjäsen kommer in och konstaterar hånfullt: Vilken håla!
Tove Berglund har försett Martha med en genomskinlig blus och tajt kjol i ormskinn som senare byts om till en kort klänning som knappt vill hållas nere.
Berglund vill att kläderna skall symbolisera karaktärernas frustrationer, men i den här pjäsen är po- ängen att frustrationerna och känslotillstånden gradvis framträder bakom exteriören.
I Piotr Cholodzinskis regi blir den medelåldriga, alkoholiserade kvinnan som gråter inom sig medan hon rasar en hysterisk hemmafru från Jersey Shore. Kathleen Turner, som jag såg i en uppsättning på Broadway 2005, var fräck i käften och redlös på scenen. Men inte heller i Turners tolkning blev Martha rentav löjlig.
Ifall Hultin därför går på högvarv är Johan Storgård i rollen som Marthas man George minimal i sitt utspel. Men också han tar fasta på situationskomiken i pjäsen med ett expressivt minspel, i stället för att låta texten tala. Eftersom varken Hultin eller Storgård identifierar sig med sina roller, blir det snabbt en fars av Albees naturalism som inte vill hitta sin rytm. Visst kan man spela fars, men det är synd att slösa bort en så här fin text.
Den enda som inte verkar vara rädd för Virginia Woolf, det vill säga för ett liv utan falska illusioner, är Henrik Heselius.
Som den unge biologen som tillsammans med sin fru ( Beata Harju) blir vittne till George och Marthas bärsärkagång, har Heselius hittat en fin uppkäftighet och generationstypisk leda som förenar 1960- och 2010-talen.