”Krigets värld är grandios och rovlysten”
Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har skrivit en bok om kvinnor som stred i sovjetarmén under andra världskriget. För en läsare är det som att kliva in i grymhetens rike.
Svetlana Aleksijevitj uppträdde på Göteborgs bokmässa i fjol i ett samtal med Ebba Witt-Brattström. Samtalet har ringt i mina öron ända sedan dess. Hon berättade om sina intervjuer med kvinnor som stridit i sovjetarmén under andra världskriget, intervjuer som blivit en bok på drygt fyrahundra sidor. Boken, som nu utkommer på svenska, är både en uppenbarelse och en pina. ”Jag ville skriva en bok om kriget som till och med generalerna skulle få kväljningar av”, sade Aleksijevitj under inter- vjun. Jag tror hon har lyckats.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett led i ett större projekt, och har mötts av förnekelse och censur i författarens hemland Vitryssland. Att männen drog ut i krig för att döda, för att hämnas andra döda, och gjorde sig skyldiga till oerhörda brutaliteter i fosterlandets namn, det har man accepterat och glorifierat. Men att berätta om kvinnornas krig, det som inte bara utkämpades på hemmafronten har varit tabu. Unga flickor, entusiastiska fosterlandsvänner eller övertygade kommunister trotsade sina mödrars tårar och drog ut till fronten med bristfällig utrustning men med stora drömmar om att bli värvade inte enbart som sjuksköterskor eller matlagerskor utan som prickskyttar, piloter och minröjare.
Den tåliga lyssnaren
Svetlana Aleksijevitj började sitt arbete 1978, hon letade reda på flera hundra kvinnliga krigsveteraner och tillbringade timmar och åter timmar med att banda in deras berättelser. Resultatet liknar ett oratorium, en kör av röster som, trots att de handlar om samma krig, alla har högst individuella tonfall. Man hör gråten i bakgrunden, men man känner också befrielsen i att äntligen få berätta. Det kan vara fråga om små minnesfragment, men många gånger är det långa sammanhängande händelseförlopp som skildras, med alla sina gastkramande detaljer. Jag kan inte glömma scenen där en kvinna dränker sitt barn i en brunn för att det inte ska falla i tyskarnas händer, eller bilden av Sjura Kiseljova, som gömde sig i en halmstack med några sårade. Halmen började brinna, men Sjura ville inte lämna sina sårade utan brann upp tillsammans med dem. Det svåraste, säger många, var förlusten av kvinnligheten; håret snaggades, man ikläddes för stora stövlar och manliga uni- former, det fanns inga mensskydd eller rena underkläder, för att inte tala om smink eller smycken. ”Det var synd att jag var vacker under kriget … Där försvann mina bästa år. De brann upp. Sedan åldrades jag snabbt”, berättar Anna Galaj, kpistskytt.
”Krigets värld är grandios och rovlysten. Nu förstår jag ensamheten hos de människor som återvänt därifrån – som från en annan planet, eller från dödsriket”, skriver Svetlana Aleksijevitj i sitt förord, där hon med Dostojevskijs verk som en mörk fond resonerar kring den lidandets kultur som fortfarande råder i hennes hemland. Att återvända till det civila var inte lätt på grund av de negativa attityderna och de fysiska och psykiska skadorna – en kvinna berättar att hon sett så mycket blod att hon aldrig kan ha på sig något rött.
”Evighetens skälvning”
Via sina intervjuer vill Svetlana Aleksijevitj försöka tränga in i ondskans mysterium, men samtidigt påminner hon om att det i varje människa finns något hon kallar ”evighetens skälvning”.
Det är här trösten ligger. Efter att man som läsare med hull och hår gått in i detta grymhetens rike, och känt ett sådant oerhört medlidande med dessa kvinnor, är det till sist stunderna av medmänsklighet som etsar sig starkast i ens sinne: sjuksystern som i skymningen släpar på två sårade och som blir bestört då hon upptäcker att den ena av dem är en tysk soldat. Vad gör hon? Jo, släpar honom vidare till sjukstugan där han kan få vård. Eller gamlingarna i en öde stuga som ger sin sista brödbit till partisanflickan och gömmer henne med risk för att själva bli skjutna. Eller den kvinnliga luftvärnssoldaten som säger: ”Tyck inte synd om mig. Visst gör det ont, men jag är ändå tacksam över att du fick mig att minnas mig själv som ung.”