En mjuk hinna av vemod
Henrik Jansson har läst Cilla Naumanns Augustprisnominerade nya roman.
Cilla Naumann är en författare jag ända sedan debuten Vattenhjärta (1995) läst och uppskattat, men som jag sällan brukat tänka på mellan utgivningarna. Kanske för att den stillsamma berättarstil hon prioriterar sällan gett de där mest smärtsamma upplevelserna. Kanske för att hennes gester är så små och tematiska trådar så vardagliga att de inte helt lätt fått fäste i mitt minne.
Men det här är självfallet ingenting som skulle göra henne till en mindre intressant författare, och i den hantverksmässigt och psykologiskt helgjutna Springa med åror kommer hennes nyanserade sätt att berätta, med små men laddade förskjutningar, äntligen helt och hållet till sin rätt.
Romanen kan ses som en bredare spegelberättelse till hennes ungdomsbok 62 dagar som kom i fjol. Persongalleriet och grundstämningarna är gemensamma, skillnaden är bara den att det inte längre är ungdomarna utan deras föräldrar som står i fokus. Ordet förs nu av Monika, som växer upp på en bondgård och efter sonens födelse återvänder dit, medan det senast var via hennes barndomsvänninna Johannas son som handlingen gestaltades.
Naumann skildrar konflikten mellan landsbygd och stad, bönder och sommargäster, och samtidigt också de klasskillnader som skapar både osynliga och synliga barrirärer mellan människorna. Och allra effektivast synliggör hon det här genom sommarbästisarna Monika och Johanna. Så länge de är halvvuxna flickor kan de ännu hålla i den förenande magi som eliminerar alla hierarkier, men Monika känner redan i ett tidigt skede på sig att det här inte kan vara för evigt. Och det visar sig mycket riktigt att de som vuxna inte längre har någonting – förutom en del minnen som Johanna inte vill veta av – gemensamt.
Föredömligt tydligt
Som läsare leds man med fast berättarhand mellan tre olika huvudtidsplan: ungdomssomrarna då allt än- nu tycks vara möjligt, perioden då Monika själv fått en son, Lasse, som inte tycks utvecklas på något vanligt sätt, och slutligen en tid då både Lasse och Johannas barn blivit i det närmaste vuxna och vemodet lagt sig som en allt tyngre hinna över skeendena.
För saker börjar och saker tar slut, också om en del av de inblandade kanske vill att de ska vara för evigt. Naumann lyckas med organiska medel och väldigt låg volym frilägga stora existentiella frågeställningar. Hon målar upp sina scener via ett avskalat men ändå poetiskt språk, och blir föredömligt tydlig utan att för den skull fastna i överflödiga förklaringar. Och centralt i hennes berättargrepp är valet av position: allt återberättas från ett efteråtläge. Det som ska förmedlas till mottagaren har redan hänt, delvis för länge sedan, delvis rätt nyligen. Allt är oåterkalleligt, definitivt.
Och det här sätter sin prägel på stämningen.
Linjen mellan klasserna
Naumann drar i den här – till sitt for- mat relativt anspråkslösa – romanen på ett så självklart och smidigt sätt upp så många tysta konflikttrådar att man som läsare får väldigt mycket att tänka på. Ett av de mer brännande sidospåren är berättelsen om hur Monikas vänskap med Johanna stegvis övergår i en förälskelse som hon får allt svårare att hantera.
Och gestaltningen av den knivskarpa linjen mellan klasserna är imponerande redan i och med att inte ett enda ord om klasser eller samhälleliga motsättningar någonsin uttrycks. Inte heller någon uttalad oenighet. Och ändå finns allt där, så starkt att man inte kan låta bli att känna upprördhet.
När jag börjar läsa Springa med åror har Naumann just nominerats till Augustpriset, och det tycker jag nu efteråt att känns rimligt. Framgång i litterära pristävlingar är för all del ingen pålitlig mätare på böckers kvalitet, men åtminstone är det här den starkaste romanen så här långt i hennes eget författarskap.
Skön, skör och grym.